obsolet

Jag är inte lika hipp som ni. Jag har inte orden fancy och dissa i min vokabulär. Bara om jag vill imponera. Det vill jag ibland men aldrig på flit. 

Hur snygga är ni inte när ni hoppar över frukosten, sitter på på biblioteket hela dagen och pimplar kaffe. Jag glömmer aldrig bort att äta frukost. Det är inte poesi jag tänker på, det är frukost. Och så de där byxorna man så gärna vill ha fast man inte vet var man köper dem. Men de skulle ändå inte göra sig bra på mina ben. Popbyxan missklär mig.

Vad kan sägas om detta som inte redan är sagt. Fastän det för varje människa är en ny erfarenhet. Först svältens eufori, tills man en dag upptäcker hur urholkad man blivit. Hur omärklig, ren och klar men tyst och glåmig. Så lätt i början, så svårt att komma tillbaka. Varenda hekto en smutsfläck i pannan. 

Hon som är min spegel och mitt ljus. Hon som fick mig att förstå. "Man tror att man ska lyckas undvika att tänka på mat", sa hon. "Men vad som händer är att man tänker alltmer på mat, tills mat är det enda man tänker på." Det gör mig ont om henne och alla systrar. 

Nog kan jag nyttja den postironiska vokabulären. Nog kan jag. Men till vilken nytta, när hungern river. O, mamma, kan det här vara slutet. Så tänker jag varje gång fastän det bara är vanlig huvudvärk. Men det finns en bra sak med katastroferna. De ger näring åt mitt sinne för detaljer.