Läbbiga tuggummin

Det finns saker jag skulle vilja berätta för er. Jag vill delge er allt, öppna mitt hjärtas dunkla rum, slita av mig kläderna på ett torg och allt det där. Kan ni höra mig? Nej, givetvis inte. Dessa ord är för mig, endast för mig. "Er", säger jag, som om ni vore en bestämd skara. Ni är ju bara ett fåtal, ni som läser det här, och det är inte ens er jag riktar mig till. Men det kan göra detsamma.

Alla dessa år på universitet och man undrar vad som gör att vissa människor går hem i den akademiska världen. De kan tala för sig, de kan engagera sig i till exempel dramatik från förra sekelskiftet utan att erfara små styng av tvivel. Jag liknade dem förut, låt oss säga i sjuttonårsåldern. Sedan kom tvivlet, och jag började finna mer nöje i sådant som sällskapsspel, erotik och alkohol. Jag förlorade den unisona känslan av viktighet.

För er andra var det kanske tvärtom. Ni började festa, som det heter, när ni var femton och höll på med det några år tills ni plötsligt började brinna helhjärtat för Samuel Beckett. Så doktorerade ni på Samuel Beckett, rörde er i litterära kretsar och samtalade om sublima fiktionsnivåer hela dagarna.

Jag ville så gärna leka med de akademiska personerna. Jag trodde att de var min flock. Men jag fann till min stora sorg att jag inte hade lust att tala deras språk. Jag behärskade det, men ville inte. Deras språk var ett läbbigt tuggummi i munnen. Alla språk är förresten läbbiga tuggummin. Det är omöjligt att tala.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback