obsolet

Det är så mycket paradoxer i det här samhället att det tycks omöjligt att leva i det utan att förr eller senare drabbas av psykiska problem. När jag sedan överväldigas av något verkligt blir vardagen än svårare att uthärda. Fastän vardagen kan vara hur vacker som helst. Paradoxalt var ordet.

Skogen är desto mer entydig. I skymningen låg vi utsträckta på en åländsk äng och såg på himlen. Jag tänkte att det här ögonblicket glömmer jag aldrig, snälla låt det vara för evigt, och i samma sekund kände jag hur höet började klia i näsan och tvingades resa mig. Men jag minns.

Det var den sommaren då vi hade den lilla röda peugeoten. Vi tankade dyr finsk bensin och åkte på svamputflykter. Nästa sommar blir det järnvägen igen.  Som den sommar då jag färdades som fripassagerare genom Sverige. Jag smög ombord på godståg efter godståg, for norrut, söderut, varsomhelst. Fick några timmars vila på en gräsplätt bakom ett stationshus någonstans. Hoppade i en sjö och tvättade mig. Vandrade omkring, och så ombord på nästa tåg. Så enkelt kan det vara om sommaren, när tankarna är tyngdlösa.