obsolet

Men tiden är ju ur led, det håller jag med om, urled är jag på den.

Jag håller nog inte med om att Bob Dylan spelade pop. Hans musik bottnade i amerikansk folkmusik, blues och rock'n'roll. Och den var aldrig och är inte heller nu pop.

Jag tror inte att Bob själv sa sig spela pop? Han sa ju att han spelade rock, efter att först slagit igenom med att spela folkmusik. Pop är liksom inget eget för mig, i alla fall inte från början. Pop råkar bara vara modifierad Blues/folk/rock som blivit populär.

Om du, Jakob, menar pop i bemärkelsen "musik som är populär" så visst, då spelade han kanske popmusik. Men jag syftade snarare på popmusik som en genre. Och då menar jag den blodfattiga och avsexualiserade/avbluesifierade grenen av populärmusiken.

Men tack Jakob för Tage-citatet! Det ska jag börja använda.

Hmm. Popmusik som genre är, vidhåller jag nog, en alltför mångfacetterad genre för att kunna avfärdas som blodfattig. Stor skillnad mellan till exempel Arcade Fire och Christina Aguilera, eller Bright eyes och Martin "Yeah yeah wow wow". Jag är ju själv popmusikälskare men avskyr väldigt mycket som kan rubriceras som popmusik.
Bob Dylan definierade sig ofta själv som popsångare på sextiotalet, framför allt när han fick frågor från journalister om hur han hade tänkt lösa problem som krig, svält och orättvisorna i världen. Då brukade han säga att han bara var en enkel "popsinger". "Poet blir bara den som inte duger till att bli popsångare" ska Dylan också ha sagt enligt Tage Danielsson, det var det som retade denne till att skriva sin dikt om den förbannade popsångaren.

Ja, det är sant, det citatet glömde jag. Men jag vill nog påstå att man inte får trycka in för mycket i ett begrepp, det tappar sin mening då. Beatles är ju förresten pop. Det är väl indiegrejen jag har svårt för. Samt resten av det som görs numera. Tror jag.

Jag är medveten om att jag generaliserar grovt. Men jag tar mig rätten att göra det. Och liksom Anders är det väl indiegrejen jag också har svårt för. Och det där shoegazer eller vad det heter. Blipp-blopp-smala -armar-dålig-hållning-mussepiggtröja. Hela popvärlden och allt den representerar. Det var det jag försökte spy lite galla över. Om Bob Dylan sjöng pop eller inte spelar väl egentligen inte så stor roll. Vad som spelar roll är att han bar sin tweedkostym med värdighet.

Det är också högst diskutabelt om det Bob gjorde på 60-talet ens med dåtidens standard kan kallas pop. Finns det någon likhet med t ex Monkees eller Supremes? Det närmaste han kommer är i så fall pastischer, typ Fourth Time Around. Han kallade också sig själv allt möjligt och hävdade envist att han rest runt med en cirkus sedan tidiga tonåren. Empire Burlesque från 1984 är kanske istället det poppigaste han gjort?

Han kallade sig ju song- and danceman också.

I en intervju från 2001 säger han att han aldrig såg upp till musiker eller sångare som ung. Han såg upp till vetenskapsmän. Det är ju ganska lustigt, eller hur?

Ja, sannerligen! Men han såg upp till Johnny Cash.

Grandma said, "Boy, go and follow your heart
And you'll be fine at the end of the line.
All that's gold isn't meant to shine.
Don't you and your one true love ever part."

Inte för att det har nåt med saken att göra men...Planet Waves.

Anders: Empire Burlesque, ja den har jag inte ens hört, faktiskt. Jag har nog känt att jag vill bespara mig det. Eller är den verkligen nåt att ha?

Hanna: "Blipp-blopp-smala -armar-dålig-hållning-mussepiggtröja." Ja, Ok, ur den aspekten så förstår jag att man spyr galla över popmusiken. Jag har också väldigt svårt för shoegazing och twee och allt vad det heter, vuxna män som försöker se ut som om de är 17 och vuxna kvinnor som klär sig i t-shirts med små gulliga Hello Kitty-motiv och slickar på små gulliga slickepinnar. Men med pop menar jag bara musik, saker som Beatles, David Bowie, Stone Roses, The Smiths, Housemartins, Håkan Hellström, bob hund osv in i våra dagar. Det är ju en ganska rak linje med fantastisk musik sen 60-talet och framåt. Sen finns det ju klara inslag av popmusik hos rockband som Velvet Underground och syntband som Kraftwerk, fast jag skulle nog inte kalla dem popband, det vore som Anders skriver att trycka in för mycket i begreppet.

Haha, de försöker inte se ut som om de är 17 - de försöker se ut som om de är 12!

Javisst. Det finns mycket gott i popen om man ser det på det viset. Men redan på 60-talet fanns det ju pop som var dålig, och det är kanske denna fåra av kommersiell dynga som jag automatiskt hänför till popbegreppet. Kanske är det min personliga uppfattning. Eller kanske ska vi skilja ut det som kallas indiepop och spy galla blott över det?

Jag tror trots allt att du är på min sida, Jakob. Bara det att vi har olika associationer till begreppet pop. Fast det är ju så många som vurmar för popen numera så jag tycker det behövs lite motvikt. Jag vurmar hellre för Ulla Billqvist.

Ja, och Ulla Sjöblom var inte dålig hon heller! Lyssnade just på "Natt, kallare" från början av sjuttiotalet eller så. Grymt bra text och sensuellt viskande sång.

Ja, det finns ju så mycket pomusik, mycket som är dåligt och mycket som är bra. Så mycket kan man ju säga. Jag har ju sen gammalt väldigt goda associationer till begreppet pop medan jag är mer skeptisk till begreppet rock, även om jag ju bevisligen lyssnar på mycket musik som kan beskrivas som rock. Hårt fostrad av tidningen Pop i början av nittiotalet, kanske? Andres Lokko har mycket att svara för...
Och jag är definitivt på din sida, och skulle vara det även om vi har skilda åsikter!