obsolet

Min ömma moder och jag är på Nybrokajen. Vi är på konsert. (Det är sådant man gör om man tillhör övre medelklassen.) Nåväl, vi sitter på tredje bänk i den anrika lokalen och jag tror nog inte jag ska gripas så värst för det gör man ju så sällan. Vad jag inte vet är att jag befinner mig i händelsernas centrum.

Ja, för en gångs skull är jag där det händer för i mitten av scenen med ryggen mot publiken sitter den danske dirigenten Lars Ulrik Mortensen. Han spelar cembalo med sin varelses fulla kraft samtidigt som han dirigerar sin ensemble med huvudet. Han slänger och rycker med halsen som vore han något slags fågel. Och han plutar med munnen och gestikulerar med ögonbrynen. Ibland ler han stort åt försteviolinen och försteviolinen ler tillbaka. Han nästan lyfter från pallen, Lars Ulrik Mortensen.

Det här är en av de stora människorna, dem man måste akta därför att de är karismatiska utan minsta skrytsamhet. För Lars Ulrik Mortensen går det så lätt; fingrarna löper som regndroppar över tangenterna. Han är en länk mellan det eviga och mänskorna och därför måste jag resa mig upp och applådera när musiken tystnar. Ingen annan i salongen reser sig men jag måste. Det är en fråga om heder.

Det är också, förstås, en protest mot det outhärdliga i hela situationen. Vad jag hör i musiken är omöjligt att tolka till mänskligt språk. Likväl vet jag att det är den ultimata berättelsen. Allt, precis allt, finns i den här konserten i d-moll för cembalo och stråkar. Hela spektrumet av mänsklig erfarenhet. Jag sitter längst ut på stolen, framåtlutad. Det bultar i fingertopparna. Minsta cell är till bristningsgränsen koncentrerad och tårarna rinner. Men jag vet ju. Det är bara dessa få ögonblick av lycka - sedan är det över och jag kan inget göra. Min lycka rinner oundgängligen bort och det finns inget jag kan göra.