Noll och intet

Börja om. På radion Elis Eriksson (radioteatern ger föreställningen Fjärrsamheter), det är en gammal man och en gammal röst och ord som förtätar luften och dagen blir plötsligt kväll. Det går inte att stanna. Rastlösheten är ostoppbar, alltså rast-lösheten, frånvaron av paus. Så när man tänker på 1900-talet måste man förstå att det inte finns mer, att vi är bortom räddning, bortom oss själva som vi uppfattar oss. Nej, jag vet att det bara är konstruktioner det där med sekler och årtal men just därför. Vi satte själva datumet för vår undergång.

1900-talet. Det var så mycket jag tänkt skriva om 1900-talet men jag vet inte vad. Allt det vi inte får glömma. Det var det jag tänkt skriva om. Och nu har jag själv glömt. Fotografiernas tomma ansikten. Det som oroar mig mest är den kollektiva fördumningen. Det är höst. Jag hostar och nyser och ser på TV men jag har ingen TV-kanna. Jag saknar farmor med blommig klänning och kaffebricka. Anisbockarna och vetelängden, mannagrynsgröten med hemkokad hallonsylt och Allers med veckans kriminalfall som jag läste i smyg. Gräset där du slutat gå, Farmor, körsbären du slutat plocka, årorna som slutat ro över dina händer. Jag måste sluta.


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback