Inte för att jag gillar sport ...

... men gud välsigne TV-sporten. Ingenting är lika ångestdämpande. Kommentatorerna har alltid samma tonläge: något slags faktaspäckad extas. Det är obetydligt, det är helt normalt, det är TV-sporten. Alla är med, det är "äkta svensk idrottsglädje" som jag skrev i min dagbok 1994. Alla urklippta Ravelli-foton, och fotboll blir för mig aldrig något annat än 1994. Jag säger: men släng in Dahlin för sjutton. Jag säger: ingen dribblar som Brolin. Och jag minns mina magpirriga timmar på Eyravallens läktare, jag minns glassen i pausen och de trettio kronorna i inträde. Då var sporten en nyckel till den hemliga pojkvärlden, de blåa (?) pojkrum jag blott i tanken fick komma in i. Pojkkamraternas stickade tröjor som råkade vidröra mig. Är det därför jag andas lugnt till TV-sporten nu? Det talas om ett kommande VM i friidrott och tack gode gud. Oavsett vad som händer kommer det att springas och hoppas och kanske, kanske behöver man bli räddad just då.

Kommentarer:
Postat av: A.

Puss!

2007-06-03 @ 23:27:13

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback