obsolet

Det är jag och Radion, varje dag. Radion ger kontur åt min tillvaro, sällskapar med rummet och gör det lättare att andas. Radion stärker mig, som någon sa. Och då talar jag förstås om program ett och två, de enda radiokanalerna värda namnet. Radion är min vän, Radion sviker inte. Serien "Svenska nöjen" som P1 gett nu under våren är värd tusen blommor. Det grämer mig att jag missat många avsnitt. Ernst, Tutta och gänget liksom. Stefan Wermelin har en trevlig röst dessutom. Det är många röster jag gillar i Radion. Carsten Thurfjell, Frans Sjöström, Katarina Wikars, etc. Ofta hör jag inte ens på vad de säger. Det spelar ingen roll. Jag har vant mig vid dem. Till och med kvinnan som svalt för mycket luft. Och så musiken. Hemtam eller svår, jag gillar allt. Det är bra bara för att det kommer från Radion. Radion är som den där stora familjen jag alltid önskade mig, de där personerna i olika rum jag ville höra på andra sidan väggen. Det är bara synd att de verkar ha problem på Radion nu. Sluta bråka med min vän Radion, vill man säga. Stackars Radion.