obsolet

Vad gör man med väntan? Detta borde vara en utmärkt möjlighet att verkligen känna tidens gång. Smaka på den, erfara den. Det där man ville, hela tiden. Men tiden är tung och jag tvivlar på allt, som Moodyson skrev i någon dikt. Jag har iallafall för mig att det var han.

Tiden är tung. Jag vill ha en tid lätt som champagneångor. Jag vill flyta en centimeter ovanför golvets yta. Men det är knöligt under kroppen, det är bökigt och blommorna behöver vattnas. Livsmedlen är dyra och bakverken tar slut. Man måste baka hundratals om frysen ska bli full.

Jag smakar på morgonen, den är torr som fnöske. Det är en utmärkt sommardag. Men vi tar oss inte längre än till Vaksala torg. Om vi ändå hade rest någonstans tidigare. Till Sicilien kanske. Resor är överskattade, men ändå. Jag hade velat bjuda dig på en kopp riktigt italienskt kaffe. Nåväl. Det här är en annan resa.

Jag spelar mina Mozartsymfonier för dig. Det är med Karajan. Hoppas du tycker om dem. Förlåt mig att jag alltid hoppar över mellansatserna. Jag vill alltid till sista satsen direkt. Särskilt i Haffner. Och Jupiter. Det är det där storslagna, på gränsen till galenskap. Det onämnbara, det som gör att man lämnar dörren på glänt om Gud mot förmodan skulle ångra sig.