Konsert för cembalo och stråkar i d-moll, BWV 1052
Min ömma moder och jag är på Nybrokajen. Vi är på konsert. (Det är sådant man gör om man tillhör övre medelklassen.) Nåväl, vi sitter på tredje bänk i den anrika lokalen och jag tror nog inte jag ska gripas så värst för det gör man ju så sällan. Vad jag inte vet är att jag befinner mig i händelsernas centrum.
Ja, för en gångs skull är jag där det händer för i mitten av scenen med ryggen mot publiken sitter den danske dirigenten Lars Ulrik Mortensen. Han spelar cembalo med sin varelses fulla kraft samtidigt som han dirigerar sin ensemble med huvudet. Han slänger och rycker med halsen som vore han något slags fågel. Och han plutar med munnen och gestikulerar med ögonbrynen. Ibland ler han stort åt försteviolinen och försteviolinen ler tillbaka. Han nästan lyfter från pallen, Lars Ulrik Mortensen.
Det här är en av de stora människorna, dem man måste akta därför att de är karismatiska utan minsta skrytsamhet. För Lars Ulrik Mortensen går det så lätt; fingrarna löper som regndroppar över tangenterna. Han är en länk mellan det eviga och mänskorna och därför måste jag resa mig upp och applådera när musiken tystnar. Ingen annan i salongen reser sig men jag måste. Det är en fråga om heder.
Det är också, förstås, en protest mot det outhärdliga i hela situationen. Vad jag hör i musiken är omöjligt att tolka till mänskligt språk. Likväl vet jag att det är den ultimata berättelsen. Allt, precis allt, finns i den här konserten i d-moll för cembalo och stråkar. Hela spektrumet av mänsklig erfarenhet. Jag sitter längst ut på stolen, framåtlutad. Det bultar i fingertopparna. Minsta cell är till bristningsgränsen koncentrerad och tårarna rinner. Men jag vet ju. Det är bara dessa få ögonblick av lycka - sedan är det över och jag kan inget göra. Min lycka rinner oundgängligen bort och det finns inget jag kan göra.
Ja, för en gångs skull är jag där det händer för i mitten av scenen med ryggen mot publiken sitter den danske dirigenten Lars Ulrik Mortensen. Han spelar cembalo med sin varelses fulla kraft samtidigt som han dirigerar sin ensemble med huvudet. Han slänger och rycker med halsen som vore han något slags fågel. Och han plutar med munnen och gestikulerar med ögonbrynen. Ibland ler han stort åt försteviolinen och försteviolinen ler tillbaka. Han nästan lyfter från pallen, Lars Ulrik Mortensen.
Det här är en av de stora människorna, dem man måste akta därför att de är karismatiska utan minsta skrytsamhet. För Lars Ulrik Mortensen går det så lätt; fingrarna löper som regndroppar över tangenterna. Han är en länk mellan det eviga och mänskorna och därför måste jag resa mig upp och applådera när musiken tystnar. Ingen annan i salongen reser sig men jag måste. Det är en fråga om heder.
Det är också, förstås, en protest mot det outhärdliga i hela situationen. Vad jag hör i musiken är omöjligt att tolka till mänskligt språk. Likväl vet jag att det är den ultimata berättelsen. Allt, precis allt, finns i den här konserten i d-moll för cembalo och stråkar. Hela spektrumet av mänsklig erfarenhet. Jag sitter längst ut på stolen, framåtlutad. Det bultar i fingertopparna. Minsta cell är till bristningsgränsen koncentrerad och tårarna rinner. Men jag vet ju. Det är bara dessa få ögonblick av lycka - sedan är det över och jag kan inget göra. Min lycka rinner oundgängligen bort och det finns inget jag kan göra.
Man lägger räls
Rälsläggning vid Skabramjokk på linjen mellan Sorsele och Jokkmokk.
Säg mig, vilken väg skall jag färdas för att komma hem? Jag har letat så länge.
Snälla lägg en räls åt mig.
Akrobatik
När jag var liten ville jag bli cirkusartist. Så blev det nu inte. Men jovars, viss talang har jag allt.
Och vilket flicktycke han hade! Ni skulle hört flickorna viska hans namn: Stuurske Laban...
I natt drömde jag att jag var hemma i vår gamla lägenhet i Örebro. Jag lyssnade på en låt på LP-spelaren: Sturske Laban med Povel Ramel. Det var längesedan jag hörde den i verkliga livet. Mormor hade den på EP. På andra sidan var det en låt om en fakir som jag alltid ville höra när jag var liten. O, jag gladde mig storligen!
Med fruarna bilda' han en koloni
Bom faderaderia och bom faderaderej
En angenäm form utav polygami
Bom faderaderiaderaderej hej hej
P1, 13.00
"...och på norra kvarken omkring tio sekundmeter"
Jag är en av dem som tycker att dagens land- och sjöväder är som poesi.
Även väderleksrapporterna på TV kan jag se hur många gånger som helst. Allra bäst gillar jag Per-Erik, den krullige med runda glasögon. Honom skulle man kunna fika med och prata om lågtryck och fronter. Det vore trivsamt.
Y. var hos mig häromdagen och vi pratade om humor. Hon trodde inte att hon hade någon. För det hon skrattar åt är till exempel djur i hatt. Det tyckte jag var roligt. "Du är ju en av dem som verkligen har humor", sa jag. Hoppas hon trodde mig.
- - - - -
Men varför skriva om humor? När man hör Chopins nocturne i ciss-moll kan man ju knappt leva. Då är det obarmhärtigt ont och man är ensam och vill vara hos en farfar eller linda in sig i ett kärleksnystan för att erfara någon sorts förankring i verkligheten. Det är outhärdligt.
Jag är en av dem som tycker att dagens land- och sjöväder är som poesi.
Även väderleksrapporterna på TV kan jag se hur många gånger som helst. Allra bäst gillar jag Per-Erik, den krullige med runda glasögon. Honom skulle man kunna fika med och prata om lågtryck och fronter. Det vore trivsamt.
Y. var hos mig häromdagen och vi pratade om humor. Hon trodde inte att hon hade någon. För det hon skrattar åt är till exempel djur i hatt. Det tyckte jag var roligt. "Du är ju en av dem som verkligen har humor", sa jag. Hoppas hon trodde mig.
- - - - -
Men varför skriva om humor? När man hör Chopins nocturne i ciss-moll kan man ju knappt leva. Då är det obarmhärtigt ont och man är ensam och vill vara hos en farfar eller linda in sig i ett kärleksnystan för att erfara någon sorts förankring i verkligheten. Det är outhärdligt.