obsolet

Italiensk  balkong
Järnmasken på, skruvstädet åtspänt. I spegeln tycks ansiktet främmande, men inte inifrån. Min kropp tilltalar mig men inte ansiktet. Huden tar färg, det är behagligt. Men järnmasken gör mig ful. Jag grimaserar i spegeln, försöker få liv i musklerna men det hjälps inte. Håret bär jag ofta hopknutet härnere. Röd snodd.

Hemkomst
Det finns ingenting som inte skaver. Det som skaver minst är gränslanden mellan här och där, nu och sedan. De skattefria zonerna. Att se Öland från ovan i gryningsljus, tänka mitt land! mitt land! Jag vågar nu äntligen lita på vår kapten. Han kommer att landa, tänker jag, och det gör han också, nästan obemärkt.  Allt är blankt på Arlanda i gryningen, allt glänser nystädat och svetten dunstar fort. Så blir man rusig av hemkomst, vet att det inte är lång tid nu mellan mitt skinn och hans.

Jag bär
Jag vänjer mig aldrig. Det är omöjligt att flyga. Flugor och fåglar kan men inte människor. De är lika rädda allihop, jag vet det, fastän de beställer sprit, småpratar och pysslar med sina matboxar. Det är inte bara höjden. De är rädda för sina liv, för sitt allvar, för tomrummet. Och jag bär det åt dem. Någon måste göra det och fruktan väger tyngre i flygplan. Det är ingen fara, jag bär alltihop.

(I väntan på inlägget "Sverige är fantastiskt - eller hur", som än så länge står under mental bearbetning. Jag har för avsikt att, om uttrycket tillåtes, dra upp kjolen på moder Svea själv, möjligen något tafatt men likväl storstilat.)

Helgen har bjudit på en del överraskningar, vilka jag trots min risighet kunnat glädjas en hel del åt. I fredags var vi som nämnts hos Mikaelas söta djoor, Malte och Lill-grisen. Igår lördag tänkte jag vägra gå ut på grund av vindstyrkorna, men sedan blev vi plötsligt bjudna till Lyx-Jacobs flotta arkitektkontor. Och man är ju inte nödbjuden.





Anders högg in på de överblivna matlådorna från firmafesten. Ryktet sade att det fanns inte mindre än 150 lådor.



Framåt kvällen vandrade vi hemåt. På Vaksala torg började Jacob rota bland en massa skrot och fann en gammal lustig filmkamera och ett nummer av Slitz.



Hemma blev det spexigt värre. Vi lyssnade på Bob och drack vin och tramsade bäst vi kunde. Jag var trött. Jag rostade solrosfrön.



Jacob spraydatade.



Nästa morgon, vit dag, väntan.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att gud hör bön. Igår satt jag här och suktade efter gin&tonic och vad händer sedan? Jo, framåt kvällen blir vi bjudna till Lyx-Jacob på en drink. Det är ju så underbart väder och allt det där. Så vi hamnar där, Anders och jag, får varsitt glas med ovan nämnda grogg och släpper loss vår eminenta humor. Det finns bloodymary också men det är äckligt. Ja herregud, det var den flamsigaste kvällen på länge. Schyssta bananer.

Människor. Är ju liksom allt.  Men jag kan inte skriva längre. Det blir platt.

Här har vi två herrar som visste hur man trakterar en gitarr. Mississippi John Hurt och Skip James. Lägg de namnen på minnet, ungdomar! En dag kommer ni kanske att behöva dem.

I dagarna har jag förstått att min stressallergi inte växt bort för fem öre. Den är en tickande bomb. Men det spelar ingen roll. Det är sommar nu, jag har röda byxor och tak över huvudet.

Om jag hade en Jeeves hade jag bett honom blanda en drink nu. En herrdrink.
-  In a moment, miss, hade han sagt, och innan jag hunnit blinka hade han stått här med gin&tonic och sett påpasslig ut. Du kan ställa den där, hade jag sagt, och vill Jeeves vara så god och massera min nacke?
-  Indeed, miss.

"För jag vill ju inte ha ett vrak med mig till Italien."

Jag glömde visst bort allt jag lärt mig. Som om min kropp endast vore ett redskap för gärning plikt duktighet. Som om människan mättes i pengar. Oh jag är så duktig och visst får jag vila. Jag får vila sedan, när jag gjort det och det och det. Om det finns något kvar av mig då. Nej, sådant är inte människans mått. Och jag får be mig själv om förlåtelse. Ergo sum.