obsolet

Alltså, jag måste bara få vurma lite för Nashville Skyline här. Det är en så skön platta, kort men naggande god. Tell me that it isn't true är jäkligt bra - ja, alla låtar svänger. Och hur brinner jag inte för att äga Elliot Landys fotobok Dylan in Woodstock. De bilderna är kanske de vackraste någonsin av Dylan. Familjelivet. Hoppa studsmatta. Följa barnen till skolbussen. Jamsessions med The Band i Big Pink. En kopp kaffe, eller om det är te, vid pianot. Schyssta glasögon också. Men de ska ha 235 pund för boken så tji fick jag.

Anders på väg till soprummet. Dagen före hade han för första gången i sitt liv inhandlat en burk röd stenbitsrom eller vad det nu heter. Kaviar.



Och se vad glad jag blir när jag får läsa Bamse. Det upphöjer mig verkligen som människa. Pröva får ni se. Jag rekommenderar årgångarna 80-83. Ja, jag har förfinat min perception så till den milda grad att jag inte sväljer vilken dynga som helst. Sales promotion biter inte på mig! Så låt udda vara jämnt nu va och bevara mig från knäpp-knasigt dösnack. Hjärtligt hej!

Så märkligt. Jag som just blivit uppmärksam på den fantastiska fotografen Sally Mann. Alldeles nu googlade jag på hennes namn, och vad får jag veta om inte att Kulturhuset ska ha en utställning med hennes bilder i vår och att hon är där i egen hög person nästa vecka! Hoppas jag ids ta mig dit.

Jag är räddad undan frysdöden. Elementmannen har varit här och fingrat. Men det är fortfarande stram överlevnadsstrategi som gäller. Jag går inte ut mer än jag måste. Imorgon måste jag ut och fältarbeta och får passa på att hamstra några apelsiner och gryn och frön och sånt där som jag äter. I övrigt är alla strapatser inställda. Men det gör inget. Ingen väntar mig.

Paul Austers Illusionernas bok var skakande bra. Ni har säkert redan läst den. Jag vill se Hector Manns alla filmer, precis som jag hade kunnat mörda för att få se Jonas Wergelands TV-serie. Det är något speciellt med fiktioner inuti fiktioner. Att det är möjligt att, inuti ett verk, låta skapa ett annat verk som egentligen inte finns. Trots sin oåtkomlighet får det fäste i läsarens huvud, gror där med enveten skärpa, hamrar sin undersköna intighet, slag på slag. Det allra mest åtråvärda är alltid byggt av luft. Det måste varit det som attraherade mig mest i den postmoderna tankefloran. Men det är ju inget säreget postmodernt, vilket Auster så tjusigt visade när han skapade stumfilmer medelst det skrivna ordet. "Stumfilm", "svartvitt", "gags i vit kostym", blinkade han till oss, som för att antyda att han laborerar med urgammalt tankegods. Men jag är ingen jävla cineast om ni tror det, och inte postmodernist heller. Jag är cyklist.

"Undrar hur många vapen det finns i världen bara för att man är rädda för varandra?"
"Kanske alla vapen."

Funkis och Mano shoppar loss på Ikea. Vi var där igår tillsammans med halva Uppsala. Snurrigt värre men vi kirrade biffen.

Storverk kan man väl uträtta senare? Eller så behöver man inte alls. Men jag tänker att det är själva min upplevelse av livet som är storverket. För jag har så många tentakler. Inget går mig förbi. Överallt skönhet i de små tingen och jag ser det, jag ser allt, och det tar på krafterna. Det är därför jag inte alltid orkar ge mig in i närkamp med er, människor.

Nu har jag varit i Västerås och Örebro ett par dagar för att bedriva fältarbete. Från centrala Örebro tog jag bussen ut till min farfar. På väg från bussen passerade jag de här husen. De som sett Torsk på Tallinn vet att detta är "Hasses sega gubbar" där Tallinn-gänget rastade. Ja, min farfar bor i stort sett granne med stället. Nu är det dock slut med de sega gubbarna.



Jag mötte en häst också. Eller i själva verket flera, fast de andra var helt vanliga hästar.



Nu närmar jag mig huset. Så många gånger, men längesedan gående.



Farfar möter i dörren. Det brukar han göra. Sedan drack vi kaffe och åt en smörgås.

Lilla katthjärtat, hur lätt det slutar slå. Hon bara satt i den här konstiga ställningen, det sipprade blod och hon hade ont och sa inte ett knyst. Hon var min bundsförvant i nästan 17 år. Inte konstigt att jag saknar henne. Jag som gjort mig lustig över folk som sentimentalt exponerar sina husdjur. Nu får jag sitta här och skämmas.

Vän med en katt. Men ikväll blev hon död

Sticka i benet men hon är så gammal och smal

Finns knappt ådror, veterinären får gräva

Sticka i hjärtat, rött mot den vita pälsen

Ni skulle sett hon var så vacker