Frisyr

image171

Att ta med till frisören.

Systemets Sanbitter var annars en riktigt angenäm upplevelse. Lite som campari med sega råttor.

Exile topp 5

Exile On Main St. är en platta jag alltid förknippat med våren, av någon anledning. Därför kommer här en topp-fem-lista. Listor är roligt.

1. Happy
2.Torn and frayed
3. Tumbling dice
4. Rocks off
5. Sweet black angel

Det var svårt. Jag tvingades utelämna guldkorn som Let it loose och I just want to see his face. Nej, jag är fortfarande inte riktigt hundra på den här listan. Kanske är det kontroversiellt att placera Happy på förstaplatsen - Keiths enda nummer som lead singer. Men hans lite taffliga sånginsats gör sig jäkligt bra just på den låten.

image170

Nystart

Jag börjar blogga igen. Mest för att muntra upp mig själv lite grann. Man kan till exempel lägga upp snygga bilder på Mick Jagger vilket roar mig.

Kära vänner, ingenting är som förut men allting är evigt detsamma.

image168

Fikon

image166
image165image167

Skitbok

Jag måste ryta ifrån. Ian McEwans senaste bok "On Chesil beach" blir hyllad till höger och vänster men vad fan, det är ju bara gubbsjukt heterosliskigt trams.

Nu blir det bio

Ingmar Bergmans filmatisering av Trollflöjten på Fyrisbiografen! Fantastiskt! Premiär ikväll och en vecka framåt.

Missa inte!

image164

Missa inte "Upp till kamp". Så jävla snygg och påkostad att ni inte har råd att missa den. Apropå 60-talet är jag extremt nyfiken på "I'm not there". Cate Blanchett ser porträttlik ut som Dylan anno -66. Åh Bob. Åh.

Konsert

Idag kunde man höra Bachs solosviter för cello i nya konserthuset vid Vaksala torg. Gratis! Konstigt att inte fler hade hörsammat kallelsen. Cellosviterna kan ju spelas med oerhört olika temperament och jag har ingen favoritinspelning än så länge. Han som spelade idag höll ett relativt högt tempo. Jag tror jag gillade det. Fastän den musiken känns ungefär såhär:

image163

Lånade tre årgångar

Ur Musikens makt nr 4 1974:

"Nyligen så dömdes tre medlemmar i piratradion 88 till dagsböter. Efter gripandet i maj 1973 så har sändningarna legat nere, men nu har vi omorganiserat oss och fortsätter att sända igen. Varje söndag kl. 21.00 i Stockholmsområdet börjar vi att sända och programtiden varierar mellan 1/2-1 timme. Vi sänder på 88,9 mHz FM-bandet. Om ni har svårt att höra så sätt en sladd i antennurtaget och koppla den till luftningsskruven på ett element. Vi tycker att det är viktigt att alla ni som lyssnar skickar in egna band på det som ni vill ha uppspelat. Skriv också till oss och kritisera programmet och berätta hur pass bra det hördes där ni bor. Vi anser att det är viktigt att inte bara bedriva en kritik mot Sveriges Radio utan också organisera oss själva och starta egna radiostationer typ Radio 88. För vi måste alltid minnas att Sverigs Radio är makthavarnas apparat. Radion är också ett mycket bra medium. Om ett år så hoppas vi kunna börja med TV-sändningar. Det är inte svårt att starta en egen radiostation. Bygg er egen sändare och börja sända. Ni kommer att som oss ständigt bli jagade av pejlare, Televerket och snuten, men det inspirerar bara. Det enda sättet att få en fri radio är att starta en egen. Vår adress är Radio 88, Poste Restante, 101 02 Stockholm"

- - -

Apropå periodika. Jag var idag på Seriegalleriet och vernissagen av en utställning av Rune A:s original till ett antal Bamse-omslag. 22000 kr styck, och de flesta blev tingade första timmen. Dock ingen rusning av samlare, så vitt jag kunde bedöma.

Uppföljning: barndomens soundtrack

Efter många om och men har jag nu en liten oansenlig cd-skiva med Groupas två skivor Vildhonung och Utan sans. I mp3-format visserligen, men what the heck. Det är en ynnest. Och inte enbart av nostalgiska skäl. Vildhonung är paradiset.

För första gången märker jag att minnen döljer sig även i mina ben. De minns hur det var att lära sig dansa schottis. Ett två tre, ett två tre, och så snurra runt. Och när jag tar några prövande steg i rummet dyker orden upp: "Mamma när blir det schottis igen?" För det var alltid två danser av varje slag efter varandra: två schottisar, två polskor, två valser, två mazurkor. Och golvet var insmort med stearin för att skorna skulle glida bättre. Doften av stearin, svett och kaffe. Immiga fönsterrutor. Cirklarna i rummet. Och så fanns det en man vid namn Åke som alltid lyfte upp mig på en hatthylla.

Om jag hade ett glas ABC-saft...

... skulle jag just nu göra ett gästspel i Bertie Woosters liv och göra honom sällskap till Drönarklubben och en jamare före lunch. Eller skulle jag hellre trilla ned på Stora ängen och spela en omgång tennis med Skalman? Jag vet inte. Det roar mig att tänka på ABC-saften och de fiktiva vännerna.

Egentligen hade jag tänkt skriva något seriöst. Något om inälvor och skelett. Att jag äger inälvorna men saknar skelettet. Att jag letar efter ett avtal att sluta med mig själv. Något om stigmatisering. Något om en blick som ser upp från ett fotografi. Jag tänkte på blickar, jag tänkte på min ålder som en intressant ekvation, jag undrade vad är x, vad är y, var är min gräns.

Modeblogg à la er tillgivna

Dagen började bra. I tvättstugan kom jag på mig själv med att gnola på "Flickorna från Småland". Därav kan vi sluta oss till att humöret torde ha varit på topp, eller åtminstone inte långt därifrån. När eftermiddagen nalkades, som den alltid gör sådär vid tolvtiden, bestämde jag mig för att trotsa den förb. vindstyrkan och bege mig ut på stadens gator för att intaga en kopp stärkande k. med en kamrat. Då jag var ute i god tid kikade jag in i några modeboutiquer på vägen. Efter att ha avverkat ett par stycken kunde jag konstatera att läget var dystrare än någonsin. Idel mörka moln. Vad är det med den här nattlinnelooken, frågade jag mig. Allt som finns i damkonfektionsväg nuförtiden är stora tygsjok man hänger på axlarna. Stl. S skulle rymma ett mindre kompani. Inklusive ärtsoppa. Om man har en någorlunda slank linje vill man väl inte ge sken av motsatsen, menar jag. Ingen lycka på klänningsfronten alltså. Jag beslöt mig istället för att kila förbi juveleraren för att införskaffa ett nytt cigarrettetui. Sedan kom jag på att jag ju inte röker. Javan intogs i frisk luft och samtalet handlade om ditt och datt. Och nu sitter jag här och drömmer om ett cocktailparty.

Stickprov

image157
Handelsträdgård med fjäril. Kunde varit jag.

image160
Sveriges pampigaste slott.

image158
I den här parken hängde jag tre år utan att tänka på hur vackert det var.

image159
Picknick med arvegods.

image162
En förlorad värld.

Måste väl

Jag måste nog säga att Scener ur ett äktenskap i mitt ringa minne framträder som Bergmans bästa alster. Sedan har vi förstås Det sjunde inseglet. Jag gillar dödsapproachen eller vad man ska kalla det, i just den filmen. Nils Poppe är så bra. Sveriges Chaplin, som någon sa. Nattvardsgästerna blev jag hemskt gripen av första gången jag såg den, men andra gången tyckte jag det blev lite löjligt nästan. Det behövs något litet ryck i en mungipa för att man ska förstå mörkrets innebörd. Persona såg jag i ett klassrum på Kjesäters folkhögskola. Den är sådär avskalat vacker. Liv Ullmans ansikte i närbild, vad mer kan man begära?

image156

Uppföljning: barndomens soundtrack

Det börjar bli en följetong det här. Groupa, Norrlåtar, Skäggmanslaget, och nu J.P. Nyströms. "Kadrilj från Haparanda" får hjärtat att brista. Det är nästan för mycket alltså.

Om ni hörde är det inte troligt att ni skulle förstå. Ni har era egna kadriljer.

Fotografierna

Anders önskar att han kunde få fram "fotona som bevisar att allt hände" och det han skriver passar in i min historia just nu, just idag, när jag läst om människor som har minnen men saknar foton. Ja, jag har lånat hem förintelseberättelser. Det var plågsamt att höra Lena Einhorn berätta om sin mors upplevelser i Warsawas ghetto (Ninas resa, ljudbok), men nödvändigt. Jag behöver det, jag behöver dem. Jag vet att man i sådana situationer tar den breda vägen när man väljer just förintelsen, med sin så etablerade mytologi, dramaturgi, symbolik och allt det där. Jag läser Emerich Roth och jag vet vad jag får. Jag får den tyngd jag tarvar, men skonas från samtiden. Jag flyr, förlåt mig?

Fotografier, alltså. Emerich Roth klamrade sig efter krigets slut fast vid några enstaka foton av sin förintade familj, men råkade somna på ett tåg varvid väskan inklusive fotona blev stulna. Det är näst intill omöjligt att begripa vad en sådan sak innebär. Samtidigt är ju fotografier ett nytt påfund. Minnen har man haft ändå, alltid.

Jag befinner mig idag hos min mor. Sysslolösheten ledde mig tillslut till fotografierna. Hög efter hög av barndomsbilder. Det slår mig hur olika människor hanterar sitt förflutna. Jag hade en i huvudsak lycklig barndom, det tror jag iallafall. Ändå är det med en underlig sorg jag betraktar fotografierna. Känslan av att något gått förlorat, något som är en gåta för mig. Känslan av att min viktigaste uppgift är att lösa den. Det är allt. Jag såg det i min tvååriga blick, redan där stod det skrivet.

Ljudbok

Ljudböckerna går som smör i solsken på biblioteket. Därför kände jag mig manad att låna hem en och valde "Jeeves och feodalandan". Det visade sig vara ett bra val och jag ska avnjuta den sista skivan senare idag. Annars har jag inte så mycket att tillägga.

Leverans

Faderskapet har varit här och lämnat ett otal kartonger. På en stod det "Kort och brev". Där finns en massa brev jag fått genom åren. Roligast är det att läsa breven från mormor, för hon har en säregen stuns i språket och undertecknar med till exempel "Mor i spenaten".

På senare år

image155
(Norrlåtar)

Apropå

Apropå Martina Lowden. Jag hade för många "jag älskar dem" som tvunget ville bli skrift. Alltså: inte tillräckligt sparsmakad.

Sedan fick jag en mjältsjuka att skriva om men den blev ordlöshet. Hjärtat höll andan, språket försvann. När det kom tillbaka fick jag börja med "hej", "goddag", "kaffe tack" och sådant. Samt mitt namn med alla bokstäver intakta.

Alltså jag gillar henne ju. Jag begriper Enar-vurmen. Min mormor ville ha skottpengar på Enar Åkered men jag har byggt många helger kring DN-korsord. Ensamheten förstår jag, skönheten och oron.

Dock begriper jag inte den aparthet som yttrar sig i bibliofili. Åtminstone inte på det sättet. Eller jag vet inte. Jag har käpphästar och de är inte intellektuella. Sådant räddar inte. Inte mig.

Dagens höjdpunkt: jag plockar fram tre gamla notböcker med Buxtehudes orgelverk och en hand sträcks fram mot mig över disken. En handskakning för Buxtehude.

Jag har för många minnen. Till exempel sommaren på Saltoluokta fjällstation med fjällkrocket och krypkasino framför brasan och fjällbäcksvatten i kåsa och alla dessa fioler. Det finns inga ord för det jag ville berätta. Dessutom saknas målgrupp.

Tidigare inlägg Nyare inlägg