obsolet

Jag vet varken till eller från. Jag är tvetydig, dubbelmoralisk och suddig i kanterna. Min mor säger att jag är tydlig men vem tror på mödrar. Nu är jag i Örebro hos min far och han är otydlig så kanske har jag ärvt det efter honom. Nej, det har jag inte. Han tål ju inte när man gör karikatyr av särskilda drag i hans personlighet. Som till exempel att han plockar vinbären systematiskt. Då blir han sur en stund. Sedan gaskar han upp sig och kokar kaffe eftersom det tillhör rutinen. Förlåt mig om jag är som han. Men vi pluggade ju matte tillsammans när jag var liten. Det var roligt. Alltså är jag systematisk och stolt över det fastän ganska stollig också. Men det vet ni väl. 

En liten sten. En liten bärnsten. Jag hittade den i en kartong med barnsaker och jag mindes varenda liten fördjupning i den där stenen. Jag hade sparat på den. Hand i hand med mamma och lek med bollar och farmors hallonsylt och nu är jag här. Jag som aldrig trodde jag skulle bli äldre än tjugo. Alltid dödens flås i nacken, alltid. Även nu. Fastän jag är en annan men alltid densamma.

Och så tänker jag att jag börjar skriva som Mikaela för jag läste just i hennes blogg och jag diggar hennes stil. Det har väl med de suddiga kanterna att göra. Och så tänker jag på min käraste. Och så är jag sådär privat och politisk som bara unga moderna kvinnor kan vara.