obsolet

A bit of Fry and Laurie (1986-) är en TV-serie som gått mig förbi tills nu. Av och med Stephen Fry och Hugh Laurie som också utgör radarparet i Jeeves and Wooster, vilken jag fördjupat mig i de senaste veckorna.  Jag har bara sett två avsnitt än så länge men jag ska fröjda mig åt resten nu inför kommande prövningar. Det blir ju höst, som ni kanske har märkt. Men om höstens vedermödor hade jag inte tänkt utgjuta mig just nu, utan istället stämma upp i en enkel hyllningssång till dessa knasiga britter. Det osar Monty Python om det - helt vrickade sketcher och karaktärer.

"A martini or one of my specials?"

Man spenderar inte tid. Man tillbringar den.

Visst kommer svenska språket med tiden ha anammat lika många anglosaxiska som fordom tyska stildrag. Måhända är det blott ett tecken på förbrödring och försystring och allt det där.  Men snälla ni, låt oss ändå värna om vårt språks finlemmade små nyanser. Låt oss lugnt spendera våra pengar, och blott dessa, ett tag till.

I morse blev jag väckt av ett telefonsamtal från Polisen Uppsala. Oj, vad har jag nu gjort. Men det var inte jag. Det var en sprängladdning. Som detonerat utanför mitt hus för några veckor sedan. Så du hörde ingenting? Nej, jag var inte hemma. Jag spelade boule och blev bromsbiten. Och han som har en care-of-adress hos dig? Nej, han var med mig, vi var bortresta. Och fina damen i lägenheten intill tillbringar sina somrar på Österlen. Så vi har inga vittnesuppgifter. En man skadades allvarligt. Ja, så är det. Men för livet, säger polisen. Det var inte jag. Det var inte en käraste. Jag stannade inte uppe sent och bestämde mig för att gå ut med soporna kl 01.45. Jag gjorde inte det. Jag var i Horndal.