Pardon me for mentioning it ladies, but the house is on fire

Det pågår någon sorts vag debatt om "litteraturen" nu. Samtidslitteraturen. Vad den ska och inte ska vara och så vidare. Jag har inte följt med i alla svängar, men jag har hört ett par program i radion. Till exempel ett avsnitt av Biblioteket som handlade om vad dagens poesi uttrycker. Det verkade vara ett försök att diskutera innehållet i poesin, men försöket visade sig haverera. Så kallade poeter talade om sitt "material", sina "undersökningar", om "fältarbete" och "processer". Jag fick något kväljande i halsen. Allra värst är det när s.k. poeter börjar snacka om sina "läsare". Vad är det för en poet som talar om sina "läsare" i radion? Att utgå från en läsekrets när man skriver poesi är ju helt bakvänt. När programmet var slut var det inte vämjelse jag kände utan sorg. Dagen efter sa Steve Sem-Sandberg i Vågen att det är för lite fokus på innehållet i dagens litteraturdebatt. Det var ju klokt sagt. Tack för det och ett noll till Steve.

Det är något med den här litteraturdebatten som gör mig ledsen. Det är något med alla dessa experter som uttalar sig tvärsäkert, experter som samtidigt utger sig för att vara konstnärer. Det är något ruttet i det här som jag inte kan sätta fingret på. Det får dödens baklängespromenad att framträda tydligare i dimman långt där borta. Jag vill skrika DÖDEN DÖDEN DÖDEN i öronen på de här "poeterna". Ja, jag känner mig nödgad att sätta citationstecken kring alla centrala ord i diskursen, därför att dessa människors sätt att närma sig "litteraturen", "poesin" och "verkligheten" ter sig så fjärran för mig, så distanserat och byråkratiskt och allt vad dikt inte är. "De" borde ju tala om döden, inte sant? De om några borde göra det. Om de har ett uppdrag i samhället så är det att främja det avklädda, det som inte handlar om affärer och byråkrati.

Priset tas ändå av Daniel Sjölin som avslutar sin artikel i gårdagens DN med orden: "I vår till exempel vill jag helst vara en emotionell jättebebis med hjärnan i en glasburk under armen. Och mitt språk ska hela tiden ställa sig i vägen för det jag vill säga. Tänk, vilken fantastisk roman det kunde bli!" Eh, nej. Observera att Sjölin här parafraserar Jesper Högströms artikel i Expressen. Högström raljerar över samtidsförfattaren, och Sjölin iklär sig villigt dumstruten. Detta att språket ska ställa sig i vägen är för det första en mossig tanke. För det andra är det väl ändå inte detta som är målet med "språkmaterialismen"? Att språket ska ställa sig i vägen för det man vill säga? Såhär: "jkdäajgdäjasgjäad". Titta! Bokstäver! Materia! Och ingen fattade vad jag ville säga, yippie! Nej, det bleve ingen fantastisk roman. Så, jag måste lägga min röst på Högström, trots att jag tvärtemot honom tycker det låter som en god litterär utgångspunkt med en hjärna i en glasburk under armen.

Alltså. Detta tal om "litteraturen". Jag blir inte klok på det. Är det konkurrensen som har orsakat denna förruttnelse? Kanske. Om någon ber en relativt okänd "poet" att uttala sig i radion så är det klart att denna "poet" blir smickrad och gärna antar expertrollen. Det är ju bra PR. Men det är ändå ruttet.

Radion stärker mig

Det är jag och Radion, varje dag. Radion ger kontur åt min tillvaro, sällskapar med rummet och gör det lättare att andas. Radion stärker mig, som någon sa. Och då talar jag förstås om program ett och två, de enda radiokanalerna värda namnet. Radion är min vän, Radion sviker inte. Serien "Svenska nöjen" som P1 gett nu under våren är värd tusen blommor. Det grämer mig att jag missat många avsnitt. Ernst, Tutta och gänget liksom. Stefan Wermelin har en trevlig röst dessutom. Det är många röster jag gillar i Radion. Carsten Thurfjell, Frans Sjöström, Katarina Wikars, etc. Ofta hör jag inte ens på vad de säger. Det spelar ingen roll. Jag har vant mig vid dem. Till och med kvinnan som svalt för mycket luft. Och så musiken. Hemtam eller svår, jag gillar allt. Det är bra bara för att det kommer från Radion. Radion är som den där stora familjen jag alltid önskade mig, de där personerna i olika rum jag ville höra på andra sidan väggen. Det är bara synd att de verkar ha problem på Radion nu. Sluta bråka med min vän Radion, vill man säga. Stackars Radion.

Digga

image150

Under den gångna veckan har jag hållit mig på fötter med Johnny Cashs fängelsekonserter. Man blir så jävla uppåt av dem. Stämningen är på topp.

Korthus

Det är svårt att undgå Carl von Linné i Uppsala just nu. Snacket går på stan, som man säger. På gågatan har man rullat ut en gräsmatta, det är poliser överallt för att japanerna har kommit, kungen och brottningen etc etc. Man vill ju inte verka sådär tråkigt pessimistisk va, men jag undrar vad som är själva grejen. Har jag missat något? Jag har lusläst Linnékalendariet flera gånger och bemödat mig om att ringa in. Det hjälps inte. Var det kejsarparet? Kanske hade storheten gått upp för mig om jag sett dem, om jag trängt in i det avspärrade området istället för att passera  de uppradade poliserna. I tidningarna står det att Uppsalaborna går man ur huse. Jag var på biblioteket och jag märkte inget. Linnéjubileet är mest i vägen för mig. Bokstavligt. När jag cyklar hem från staden passerar jag ett stort torg och nu är det blockerat av en massa jippo-grejer. Ni vet, tält och broschyrer och människor med funktionärutseende. Jag saknar min fria passage över torget, jag vill att allt ska bli som förr igen.

Upplysning

Döden. Tänkte på döden i natt. Tänkte på Columbine efter att ha sett dokumentären häromkvällen. Tänkte på mänsklig grymhet och motsatsen. Vad är motsatsen? Tänkte på brevet jag ville skriva till den där kultursideskribenten som sturskt hävdade att det är för mycket new age på TV. Där satt han med sitt DN-kontrakt och var upplyst och orädd. Tacka fan för det. Jag har kallat mig ateist, tro mig, men med åren har det visat sig att jag inte kan sluta tänka på döden och vad ska jag då kalla mig? Folkets opium, kanske då men inte nu. Det finns fler förklaringar till religion än maktbalans. Kan man välja att skruva ned sin upplysning? Släcka ned lite? Det är knappt man vågar ställa frågan.

Vad ni gör, läs Kärlekens historia av Nicole Krauss. Det slår mig nämligen att det finns flera sorters upplysning. En är den sekulariserade kultursidesintellektualismen. Och jag fördömer inte denna, om någon tror det. Men det finns ett annat ljus som uppstår i det som kallas kärlek eller döden eller något liknande. Eller i historier som den här av Nicole Krauss. Det är ett varmare ljus.

Mick & Keith in action

image148

Snygga stenar

image146

Fast de är något för poppiga här, och något för unga. Höjdpunkten inföll i mitt tycke omkring 68-70. Nu menar jag alltså utseendemässigt. Och jag menar Mick, möjligen Keith.

1 maj

image136
image143