Tillbaka

Kanske är det dags att börja blogga igen. Men, eftersom så mycket är annorlunda, vore det egentligen läge att starta en ny blogg. Frågan är om ni är redo för den.

You don't see many of these nowadays


Vår dotter född 6 augusti 2008

6 a

"En liten gädda passerar, den ser inte ut att ha fått kvällsmat"

Hur tänker regeringen egentligen med sitt nya sjukförsäkringssystem? Det här är ju skrämmande alltså. Nu får vi se till att kasta ut dessa hjärtlösa, hjärndöda typer vid nästa val. Gå och rösta, gott folk!

Detta får mig osökt att tänka på skotten i Ådalen. Bo Widerbergs film om denna händelse såg jag om häromdagen och jag konstaterade att det är en av de bästa filmer jag någonsin sett.

Nu regnar det, äntligen, och Anders tittar på "Mete under ytan", en utmärkt DVD (med dansk berättarröst) han lånat på biblioteket. Det är mäsk, hampafrön, abborrstim, gäddor och annat rörande från den för mig okända fiskevärlden.

Ännu en härlig dag

Nähä, inget att göra idag heller. Det åskar och regnar och söndagskrysset är halvlöst. Jag funderar på att läsa Bamsesamlingen från den första 73:an jag äger och fram till 1991. Annars läser jag just nu om Kristian Petris novellsamling Den stulna novellen. Jag skrev min c-uppsats i litt.vet. om den, och syskonsamlingen Nattboken. Det är snygga texter, och metafiktion när den är som bäst.

Jag frågade den här Lindén häromdagen: Lindén, sa jag till Lindén, vad gör Lindén egentligen med sina fria lördagar?

Vad gör man med väntan? Detta borde vara en utmärkt möjlighet att verkligen känna tidens gång. Smaka på den, erfara den. Det där man ville, hela tiden. Men tiden är tung och jag tvivlar på allt, som Moodyson skrev i någon dikt. Jag har iallafall för mig att det var han.

Tiden är tung. Jag vill ha en tid lätt som champagneångor. Jag vill flyta en centimeter ovanför golvets yta. Men det är knöligt under kroppen, det är bökigt och blommorna behöver vattnas. Livsmedlen är dyra och bakverken tar slut. Man måste baka hundratals om frysen ska bli full.

Jag smakar på morgonen, den är torr som fnöske. Det är en utmärkt sommardag. Men vi tar oss inte längre än till Vaksala torg. Om vi ändå hade rest någonstans tidigare. Till Sicilien kanske. Resor är överskattade, men ändå. Jag hade velat bjuda dig på en kopp riktigt italienskt kaffe. Nåväl. Det här är en annan resa.

Jag spelar mina Mozartsymfonier för dig. Det är med Karajan. Hoppas du tycker om dem. Förlåt mig att jag alltid hoppar över mellansatserna. Jag vill alltid till sista satsen direkt. Särskilt i Haffner. Och Jupiter. Det är det där storslagna, på gränsen till galenskap. Det onämnbara, det som gör att man lämnar dörren på glänt om Gud mot förmodan skulle ångra sig. 

Söt flicka det där



Jag älskar fotboll. Jo, jag tror jag gör det. Åtminstone i storslagna sammanhang. Jag trodde länge att det enbart var min nationalistiska ådra som gjorde det, men efter kvartsfinalen Ryssland-Holland insåg jag att det är något annat. Nu är det inte den svenska idrottsglädjen, utan den ryska.

I vår värld finns verkligen ett behov av sporthatare. Absolut. Människor som tar avstånd från sport är intressanta och beundransvärda. Så är det bara. Det är dem man vill lämna över regeringsmakt till etc. Man vill inte ha en statsminister som drar på sig matchtröja och umgås med s.k. fans. Vi ser dem överallt. Brölande ungtuppar som laddar inför en match med svett och öl. Herregud, de tar fotbollen som en ursäkt för att sänka sig till apnivå. De har inte insett det sofistikerade i sporten.

Själv anser jag mig vara en sofistikerad fotbollsälskare. Jag beskådar de manliga kropparna, jag väljer mina objekt. Nu till exempel denne Arsjavin. Vad är det med honom? Han ser ut som en ung lovande författare eller skådespelare i någon halvdan Tolstoj-dramatisering eller hamnsjåare eller något sådant. Inte fotbollsspelare. Ja herregud, han är stilig. Vilka dribblingar! Vilken scenisk närvaro! Allt detta gräs och svett. Jag vill inte veta att de äter efter matchen eller hur fult språk de har. Jag vill bara ha deras kroppar, deras nollställda ansikten.

Midsommar

När jag var liten var det hembygdsgård, halvrisigt fiolspel, resning av stång, karlar i folkdräkt, fruntimmer i folkdräkt. Mamma och pappa spelade fiol. Då fick man en gratis fikabiljett. Kaffe och brödportion. Kanske var det några tanter i hembygdsföreningen som bakat. Bulle, sockerkaksskiva och ett par småkakor. Gärdebylåten. Jag saknar allt det där på något vis. Gemytligheten. Nu försöker man trösta sig med sill och potatis så gott man kan. Någon sprit får jag ju inte.

Igen

Det kommer över mig ibland. Att han inte finns längre. Hur mycket han fattas. Jag vet inte om jag någonsin sörjt honom. Jag tror jag hoppade över allt det där. Men han fattas. Jag ser andras morfäder och farfäder på kort och de ser unga ut, eller gamla, men de lever, de är där. Allt syre tar slut då. Det blir vitt, blankt, framför ögonen.

Jag föreställer mig huset där han bodde. Minns hur det kändes när man kom körande ned på den smala grusvägen. Det händer inte mer. Huset finns kvar, men han är borta. Man har rensat bort hans saker. Nu ska köket renoveras.

Det är inte mycket som blir kvar av någonting. Man bara hamnar någonstans.

Ska det vara såhär?

Ur en norsk föräldrabok från (!) 2001.

"Lycklig den som har en huslig man som bistår med allt det praktiska de första veckorna. Läs mer om det i pappakapitlet. Inte alla har en sådan tur. Finns det någon annan person att mobilisera? Mamma? Syster? Faster? Väninna? Det här är ofta en period då du kan ha särskilt behov av gemenskap med andra kvinnor."

"Min väninna från Biri går själv idag på barnsängsvisit med dekorerad smörgröt i en burk som man gjorde på landet förr i tiden."

Joey

Många verkar tycka att Joey inte är en av de bästa låtarna på Desire. Det begriper jag inte när refrängen är sådär skön och slagkraftig att man bara måste sjunga med i den. Att låten är så lång och tradig är en poäng i sig. Alla tillsammans, en gång till: "Joey, Joey....."

Joey, Joey
King of the streets, child of clay
Joey, Joey
What made them want to come and blow you away?



Annars har jag aldrig varit något stort fan av Desire. New morning till exempel står mig närmare. Vad Desire har som de andra plattorna saknar är förstås Emmylou Harris. Hennes röst fungerar bättre ihop med Dylans än vad någonsin Baez gjort. Vilket kanske mest beror på att hon sjunger bättre. Jaja.

Allas vår Roger



Hahahahahahahahahaha! Skön lirare!

Helgen

Jag måste få klaga lite. Den här värmen är inte rolig när man är på det viset. Dessutom blåser det utav h-e idag vilket aktualiserar mina uppsalaaggressioner. När jag var barn bestod somrarna av lagom värme och en fjäderlätt bris som svalkade ansiktet. I den här stan finns inga lagom. Den påfrestande promenaden till affären underlättades något av den flaska Schweppes Lemon jag inhandlade. Just idag var det ett perfekt fluidum. Nuförtiden är jag ständigt på jakt efter goda drycker. Gärna sura och beska. Ska nog pröva Brämhults lemonad också. Jag kände mig skeptisk när jag såg den men vinden kan vända.

 


Gårdagskvällen var dock trevlig och inte så hemskt blåsig. Vi grillade på gården med Mikaela och Oskar och jag fick en känsla av att "det här är Sverige". Om det hade varit en schysst VM-match eller något samma kväll hade jag nog kysst moderjorden.



Sedan gick vi in och visade den nyblivne samlaren Oskar våra Bamse-tidningar. Det blev på det hela taget en mycket angenäm afton.



Minnen

När jag hör viss musik börjar jag minnas saker jag inte minns. Jag vet att det är minnen. Men jag vet inte vad jag minns. Och kom inte dragande med madeleinekakorna. Jag är trött på att bli påmind om dem. Förresten upptäckte jag fenomenet innan jag ens hört talas om Proust. Det är inget konstigt med det. Det rörde sig om ett läppbalsam tror jag. Rosa, i en liten ask med rosor på.

Blind Lemon

image175

Snurrar i vår spelare mycket nuförtiden. Inte så illa om man säger så.

Mitt profilbilde

Hanna Judit