obsolet

Vet ni. Jag var lycklig igår. Det händer inte ofta att man plötsligt tänker: nu. Nu är jag här. För det är ju så att lyckan inte är ett fält som breder ut sig över tiden. Det vet vi ju vid det här laget. Igår var jag trött och oberusad och satt hopkrupen i soffan med A. och Time out of mind.

Nu är det som vanligt igen. Förutom att jag tänker på T. och F. Det är osannolikt och bra. Uppenbarligen är jag inte ensam om att vara det svarta fåret i familjen. Min familj består ta mig fan av svarta får. Kanske är jag vitast av dem alla, vilket ju - om än motsägelsefullt - gör mig svart. 

Jag såg The Maltese Falcon på TV igår och det gjorde jag rätt i. Vilken dramatik, vilka blickar! Två helanochhalvanskurkar, en fallen kvinna, och som alltings centrum Humphrey Bogart. Behöver man säga mer? Humphrey Bogart får mig alltid på gott humör. Hans perfekta maskulinitet, hans komiska ädelmod. Där har vi en man som vet hur man får en kvinna på fall. O, den svartvita världen är så behagligt fjärran.

Nu har vi biljetter till Bob. Schyssta bananer.

Helgen gick i skogens tecken. A. och jag var ute både i lördags och söndags och letade svamp (A.) och blåbär (Jag). Skörden var väl inte så prima kanske, men skogen gav frid. Mer skog åt folket! Älgarna demonstrerar! Och så vidare.

Blogg on.

Hur många bloggare finns det därute som ställer sig tvivlande till det meningsfulla i att blogga? Hur många bloggare har dålig självkänsla? Bloggar man måhända för att känna sig lite viktigare? Vem är i så fall viktigast: Sigge Eklund eller Jag?

Det är något fel med det svenska kulturklimatet och den svenska jag-klarar-mig-själv-mentaliteten som gör att folk måste konkurrera med andra och göra allt för att synas och stiga i den så kallade hierarkin. (Se, jag gör det ju själv.) Därom håller jag verkligen med den gamle kämpen för folkets kultur, Izzy Young, som jag träffade igår. Om ni är i Stockholm - besök hans butik Folklore Centrum, Wollmar Yxkullsgatan2 vid Mariatorget. Han gör det, han också.

Man vet egentligen inte hur han ser ut. Det enda som sägs är att han har stora, bruna ögon. Jonas Hansen Wergeland. JHW. Jahve.

Jag vet varken till eller från. Jag är tvetydig, dubbelmoralisk och suddig i kanterna. Min mor säger att jag är tydlig men vem tror på mödrar. Nu är jag i Örebro hos min far och han är otydlig så kanske har jag ärvt det efter honom. Nej, det har jag inte. Han tål ju inte när man gör karikatyr av särskilda drag i hans personlighet. Som till exempel att han plockar vinbären systematiskt. Då blir han sur en stund. Sedan gaskar han upp sig och kokar kaffe eftersom det tillhör rutinen. Förlåt mig om jag är som han. Men vi pluggade ju matte tillsammans när jag var liten. Det var roligt. Alltså är jag systematisk och stolt över det fastän ganska stollig också. Men det vet ni väl. 

En liten sten. En liten bärnsten. Jag hittade den i en kartong med barnsaker och jag mindes varenda liten fördjupning i den där stenen. Jag hade sparat på den. Hand i hand med mamma och lek med bollar och farmors hallonsylt och nu är jag här. Jag som aldrig trodde jag skulle bli äldre än tjugo. Alltid dödens flås i nacken, alltid. Även nu. Fastän jag är en annan men alltid densamma.

Och så tänker jag att jag börjar skriva som Mikaela för jag läste just i hennes blogg och jag diggar hennes stil. Det har väl med de suddiga kanterna att göra. Och så tänker jag på min käraste. Och så är jag sådär privat och politisk som bara unga moderna kvinnor kan vara.  

Hemkommen från arbetet. Jag har matat och hjälpt till att styra eltandborste och sagt ett ord då och då om ljusa och mörka ting. Aldrig framstår livets tragikomiska karaktär så tydligt som när man ser en annan människas armod på nära håll. Det armod som inte kan avhjälpas, det som bara är där, punkt slut.

Och så detta förlåt utan mottagare. Jag vill be om nåd för min ovärdighet och min litenhet och jag är inte religiös så vad ska jag göra. Nåd.