obsolet

Jag fann en gammal banvall, övergiven och nedsänkt i gräs. Det var en av höstens första färgrika dagar. Jag lät stegen följa på varandra, ett efter ett, utan att kartlägga min vandring i förväg. Plötsligt fanns där en öppning i ett stängsel och jag kröp genom den. Så, det här är alltså en banvall, tänkte jag. Alldeles i mina trakter, men en plats liksom gömd för ögat. Här blommar årets sista rödklöver.

Vad är det med banvallen? Vari består dess hemlighet? Allting hörs här, allting syns. Också syrsorna spelar här och jag hukar mig ned för att spåra ljudet.  Se, där sitter den lilla insekten och den tystnar när jag ser på den. Dess öga liksom förstoras som om den kände min närvaro och jag måste tilltala den, åtminstone hälsa. Det är ett förvånansvärt litet djur, tänker jag.

Jag reser mig och ser bort mot den moderna järnvägsstationen. Man kan höra utrop om inkommande och avgående tåg, man kan se människor på väg, men allt tycks främmande. Här, hundra meter bort, är man i en annan dimension. Ingen kan ha beträtt den här platsen på länge, för jag ser en yoghurtburk av plast, minst tio år gammal. Burkens formgivning avslöjar dess ålder, liksom smaken mango-banan som inte finns på hyllorna just nu.

Trälårar, rostiga tunnor och rester av gammal räls ligger utspridda i gräset. Jag kliver upp på en räls och börjar balansera. Man lurar tiden när man går balansgång, tänker jag. Varje steg innefattar hundra tankar. Efter några meter stegrar sig rälsen och avståndet till marken ökar. Man tvingas måtta sina steg med större precision. Till sist huggs den av: en järnväg rakt ut i tomma intet. 

Sedan ber jag mitt hjärta att inte klippa av den här tråden.

O, jag var där. O, jag tog honom i hand. Aldrig hade jag trott att hjärtat skulle klappra så. Men jag satt ju där, och Jan tre meter ifrån mig. Hans späda gestalt, mindre paddlik än jag föreställt mig, och den krokiga näsan. Det spelar ingen roll, man måste ju älska honom fastän han låter metaforiken få överdrivet stora proportioner. "Jaja, nu drar han den där grejen igen", tänker man. Nu drar han det där med att "antropologi är narratologi". Men det spelar ju ingen roll.

Folk tror att jag är realist, sa han, men jag är romantiker. Pervers romantiker.

A. köpte en Martini Rosso till mig. O tack söta. För att jag fyller år imorgon, tror jag. Och så köpte vi thaimat för en gångs skull. (Jag råkar bo granne med en thairestaurang.) Det var små gröna ärtor i grytan som inte var ärtor. Undrar vad det var för något. Kanske var det knark. Ja, hur som helst är det inte ofta jag köper hämtmat. Visserligen är jag en lyxlirare men jag spenderar inte mycket. Det handlar mest om att köpa diskborstar som matchar skåpluckorna i köket och sådant. 

Poesi verkar vara på tapeten. Eller på skärmen, ska man kanske säga. Hur som helst ligger jag i lä. Fastän jag tagit x antal poäng i litteraturvetenskap. O, det är två skilda saker, säger ni. Ja, för om man ska hänga med i poesidebatten måste man säkert ha poplugg eller så demonstrativt inte ha poplugg och jag har ingetdera. Jag har bara knasiga strumpbyxor ibland men det räknas nog inte. Äsch. Det ska väl kännas, det där med dikt? Det händer att jag går till Frödings grav och när jag står där finns inga glapp mellan mig och dikten. Men det är inget man debatterar om.

Jag skriver era namn på lista efter lista. Som för att åkalla er. Som för att veta vilka jag eventuellt skulle kunna bjuda in till sista kalaset.

Era namn. De flyter ihop till en enda bokstavsrad och jag tänker namn, språk, ord, kött. Jag tänker jag, jag tänker ni, jag tänker kyssar, oändliga kyssar. Man vill ju krylla som ett djur men ingen kommer.

*

Min farfar pratar rosslande ensligspråket. Han vaktade milan och åt palten om he fanns nån. Men farfar, om man har sorg då får man gråta men om man inte. Vars skall man då hän? För inom mig är ju skogarna vida. Och lilla vita skogsstjärna,  man ser na knappt.