obsolet

Inte visste jag att ett seriealbum på 84 sidor (undantaget Bamse) kunde gripa mig så. Men när jag läste Chicken with plums av Marjane Satrapi insåg jag att serier kan rymma djupt tragiska historier. Den grep mig på ett annorlunda sätt än böcker brukar göra: mer som musik. Säkert beror det på att bilder går andra vägar till hjärtat än ord. Men det är också det att historien är så koncentrerad. Satrapi förmår skildra den där outtalade onda längtan som finns i vissa människor. Det finns ett djup i ansiktena, rörliga själar frammanas med några få streck. Hon berättar ungefär på samma sätt i sin självbiografiska serie Persepolis, som jag också kan rekommendera. (Tack M. för lånet.) Men Chicken with plums är ett strå vassare och går rakt upp på min personliga kanonlista.