obsolet

Anders önskar att han kunde få fram "fotona som bevisar att allt hände" och det han skriver passar in i min historia just nu, just idag, när jag läst om människor som har minnen men saknar foton. Ja, jag har lånat hem förintelseberättelser. Det var plågsamt att höra Lena Einhorn berätta om sin mors upplevelser i Warsawas ghetto (Ninas resa, ljudbok), men nödvändigt. Jag behöver det, jag behöver dem. Jag vet att man i sådana situationer tar den breda vägen när man väljer just förintelsen, med sin så etablerade mytologi, dramaturgi, symbolik och allt det där. Jag läser Emerich Roth och jag vet vad jag får. Jag får den tyngd jag tarvar, men skonas från samtiden. Jag flyr, förlåt mig?

Fotografier, alltså. Emerich Roth klamrade sig efter krigets slut fast vid några enstaka foton av sin förintade familj, men råkade somna på ett tåg varvid väskan inklusive fotona blev stulna. Det är näst intill omöjligt att begripa vad en sådan sak innebär. Samtidigt är ju fotografier ett nytt påfund. Minnen har man haft ändå, alltid.

Jag befinner mig idag hos min mor. Sysslolösheten ledde mig tillslut till fotografierna. Hög efter hög av barndomsbilder. Det slår mig hur olika människor hanterar sitt förflutna. Jag hade en i huvudsak lycklig barndom, det tror jag iallafall. Ändå är det med en underlig sorg jag betraktar fotografierna. Känslan av att något gått förlorat, något som är en gåta för mig. Känslan av att min viktigaste uppgift är att lösa den. Det är allt. Jag såg det i min tvååriga blick, redan där stod det skrivet.