obsolet

Det pågår någon sorts vag debatt om "litteraturen" nu. Samtidslitteraturen. Vad den ska och inte ska vara och så vidare. Jag har inte följt med i alla svängar, men jag har hört ett par program i radion. Till exempel ett avsnitt av Biblioteket som handlade om vad dagens poesi uttrycker. Det verkade vara ett försök att diskutera innehållet i poesin, men försöket visade sig haverera. Så kallade poeter talade om sitt "material", sina "undersökningar", om "fältarbete" och "processer". Jag fick något kväljande i halsen. Allra värst är det när s.k. poeter börjar snacka om sina "läsare". Vad är det för en poet som talar om sina "läsare" i radion? Att utgå från en läsekrets när man skriver poesi är ju helt bakvänt. När programmet var slut var det inte vämjelse jag kände utan sorg. Dagen efter sa Steve Sem-Sandberg i Vågen att det är för lite fokus på innehållet i dagens litteraturdebatt. Det var ju klokt sagt. Tack för det och ett noll till Steve.

Det är något med den här litteraturdebatten som gör mig ledsen. Det är något med alla dessa experter som uttalar sig tvärsäkert, experter som samtidigt utger sig för att vara konstnärer. Det är något ruttet i det här som jag inte kan sätta fingret på. Det får dödens baklängespromenad att framträda tydligare i dimman långt där borta. Jag vill skrika DÖDEN DÖDEN DÖDEN i öronen på de här "poeterna". Ja, jag känner mig nödgad att sätta citationstecken kring alla centrala ord i diskursen, därför att dessa människors sätt att närma sig "litteraturen", "poesin" och "verkligheten" ter sig så fjärran för mig, så distanserat och byråkratiskt och allt vad dikt inte är. "De" borde ju tala om döden, inte sant? De om några borde göra det. Om de har ett uppdrag i samhället så är det att främja det avklädda, det som inte handlar om affärer och byråkrati.

Priset tas ändå av Daniel Sjölin som avslutar sin artikel i gårdagens DN med orden: "I vår till exempel vill jag helst vara en emotionell jättebebis med hjärnan i en glasburk under armen. Och mitt språk ska hela tiden ställa sig i vägen för det jag vill säga. Tänk, vilken fantastisk roman det kunde bli!" Eh, nej. Observera att Sjölin här parafraserar Jesper Högströms artikel i Expressen. Högström raljerar över samtidsförfattaren, och Sjölin iklär sig villigt dumstruten. Detta att språket ska ställa sig i vägen är för det första en mossig tanke. För det andra är det väl ändå inte detta som är målet med "språkmaterialismen"? Att språket ska ställa sig i vägen för det man vill säga? Såhär: "jkdäajgdäjasgjäad". Titta! Bokstäver! Materia! Och ingen fattade vad jag ville säga, yippie! Nej, det bleve ingen fantastisk roman. Så, jag måste lägga min röst på Högström, trots att jag tvärtemot honom tycker det låter som en god litterär utgångspunkt med en hjärna i en glasburk under armen.

Alltså. Detta tal om "litteraturen". Jag blir inte klok på det. Är det konkurrensen som har orsakat denna förruttnelse? Kanske. Om någon ber en relativt okänd "poet" att uttala sig i radion så är det klart att denna "poet" blir smickrad och gärna antar expertrollen. Det är ju bra PR. Men det är ändå ruttet.