obsolet

Inte visste jag att ett seriealbum på 84 sidor (undantaget Bamse) kunde gripa mig så. Men när jag läste Chicken with plums av Marjane Satrapi insåg jag att serier kan rymma djupt tragiska historier. Den grep mig på ett annorlunda sätt än böcker brukar göra: mer som musik. Säkert beror det på att bilder går andra vägar till hjärtat än ord. Men det är också det att historien är så koncentrerad. Satrapi förmår skildra den där outtalade onda längtan som finns i vissa människor. Det finns ett djup i ansiktena, rörliga själar frammanas med några få streck. Hon berättar ungefär på samma sätt i sin självbiografiska serie Persepolis, som jag också kan rekommendera. (Tack M. för lånet.) Men Chicken with plums är ett strå vassare och går rakt upp på min personliga kanonlista.

För att inte förlora min trogna läsekrets borde jag kanske "uppdatera" som jag har uppsnappat att det heter i den här lilla världen som visst kallas bloggosfären. Jag har sagt att jag är en wallraffare i bloggosfären och det står jag för men ta det med en nypa salt, kära läsare. Ta det kallt, det är allt. Eller slit hjärtat ur kroppen, för all del.

Det har varit fullt upp. Jobba här och jobba där och räddhågsna tankar på den utbredda mobiltelefonin. Ett flickebarn har fötts i vår närhet. Vi har druckit det första utesittarkaffet. Idag var jag på visit hos farfars syster Anna-Lisa. Hon fick tulpaner och bjöd på lunch. Sedan var jag på Folkoperan och nu ska jag tamigfan fira påsk!

Fira påsk alltså. Därför tittar jag i Domkyrkans kalendarium och där ska det bli "andakt vid Jesu grav". Inte visste jag att Jesus låg begravd i Uppsala. Ännu större anledning att fira. Men hur firar man påsk förutom genom att gråta blod för existensen och det där? Man äter ägg. Man ser Ägget är löst. Man införskaffar björkris och små luddiga kycklingar. Men sedan då? Tipsa mig.