obsolet

Bob Dylans framträdande på Debaser var magnifikt. Magnifikt? Historiskt? Storartat? Man bläddrar bland superlativer men inga ord är självskrivna. Allt jag vet är att vi var där, längst framme vid scenen, och bevittnade händelsen. Det är tröttsamt när folk såväl före som efter ältar setlistor och jämför konserter. Horsens, Leipzig, Genua, London, Santa Monica, I don't care. De är missnöjda för att han spelar den låten och inte den eller för att han alltid avslutar med Watchtower eller för att ljudet är bra eller dåligt eller för att han bara spelar två toner på munspelet. Jag bryr mig inte om det där. Vad jag bryr mig om är vara i hans närhet. Därför fäster jag all uppmärksamhet jag har vid anletsdrag och benföring och det utommänskliga. Det är mer dansshow än konsert, tänker jag. Det är lika mycket Chaplin idag som 1961, om inte ännu mer. Det finns en sårbarhet idag som inte fanns då, en tafatthet och en oroväckande tystnad. Han ikläder sig rollen som sig själv, it's Halloween, I've got my Bob Dylan-mask on, masquerading. Allt studeras, av dem och av mig. Vissa står stilla i tårar och begrundan, vissa rockar loss och låtsas det är Springsteen de har framför sig. Minsta ryckning i mungipan kan saliggöra eller såra. Han har alltid varit sådan, all I do is protest. Jag är sårad, jag är lycklig, min enda sorg stavas ålderdom.

Jag putsar skorna och inväntar ett seminarium som jag inte läst ett ord till. Igår åt vi sushi men det är ta mig fan inte gott längre. Avocado och gröt är det som gäller, och snart kommer ju vårprimörerna. Give me a string bean I'm a hungry man. Tidningspapper är bäst tror jag. För skoputs alltså. Är detta en blogg? Är detta skammens rodnad? Det är som när man tänker om tv-sporten att det här är allt jag har. Det är som att ta på sig något rött för att få syn på sig själv i spegeln. Det är skammens rodnad och medvetandets ström eller kanske skammens ström och medvetandets rodnad. Det är Gates of Eden och jag får blodsmak av rösten som vid vissa tillfällen är oresonlig. Och han säger all of my songs are protest songs, all I do is protest, och man vet att han har rätt och att det skulle varit rätt även om han hävdat motsatsen. Det har kommit så mycket emellan men från början var det orden som tog mig, orden och rösten. Darkness at the break of noon shadows even the silver spoon. Det är en enda lång litania och vartenda ord är liksom sammanvuxet med mig, den jag blev. Och jag minns när jag första gången hörde Visions of Johanna i någon live-upptagning och var helt utslagen flera dagar därför att något konstigt hände med mig. I efterhand kunde jag konstatera att jag måste ha lyfts ett par centimeter över verklighetens yta, jo det är sant, det satt kvar i flera dagar. Det var då jag första gången tänkte att vissa av hans sånger inte är linjära utan mer ett slags tillstånd. Name me somebody that's not a parasite and I'll go out and say a prayer for him. Som om han satt där på scenen och blev något slags schaman. Samtidigt förblev han en Chaplin-figur. Gud och gycklare i samma gestalt. Jag ägnade timmar åt att försöka komma fram till vilka färger som fanns i den där sången, målade till och med de exakta nyanserna. Som ett slags experiment, eller kanske livräddning? Det var en ensamhet som föddes då, och någonting annat. Ingenting skulle bli detsamma någonsin mer.

Undrar hur det kommer bli. Börjar kännas nervöst. Måste samla ihop det flyktiga.

Här har ni några av karaktärerna i Wooster-böckerna. Alltså, de här namnen är ju sjukt roliga. Ungefär lika roliga som de olika Lindemännen.

Bertram "Bertie" Wooster
Jeeves
Bingo Little
Hildebrand "Tuppy" Glossop
Honoria Glossop
Barmy Fungy-Phipps
Augustus "Gussie" Fink-Nottle
Pongo Twistleton
Catsmeat Potter-Pirbright
Cyril Bassington-Bassington
Marmaduke "Chuffy" Chuffnell
Boko Fittleworth
Harold "Stinker" Pinker
Stephanie "Stiffy" Byng
D'Arcy "Stilton" Cheesewright

     

Jakten på de moderna människorna fortsätter. Karl Gerhard-vurmen leder mig nu helt naturligt till Zarah Leander.

Jag gillar de flesta gamla schlagers (dvs. före 1950) för verklighetsflyktens skull, men bara ett fåtal för musikens. Det är trevligt när de sjunger om sol och vår och björkar som susar och man kan glömma den tid som är nu. Desto otrevligare när det kommer till könsrollerna. Man blir så lätt utled på de kvittrande kvinnorösterna och tjofaderittangubbarna. Är man kvinna är det säkert bättre att leva nu - så obsolet är jag alltså inte. I själva verket är jag långt före min tid. Jag är före, jag är efter, jag är allt som inte är nu.

För övrigt vore det trevligt med en bra revy.

Ett minne kommer till mig igen, på ett ögonblick är det där, rusande saligt i blodet. Hur kunde jag bli så stor? Det kunde varit igår jag satt där, i träsoffan i köket hos mina bästa vänner Systrarna. Allting hos dem var annorlunda eftersom de var waldorfpersoner och deras hus var fyllt av värme och tovad ull och skratt och surbröd.

Det var en sommarkväll och vi satt i Systrarnas kök, hopkrupna i träsoffan, så minns jag det, och lyssnade till Sommarlovsteatern. Radion gav "Tordyveln flyger i skymningen". En magisk föreställning ur en liten radio. Bordet var fullt av surbröd och mesost och hemgjord saft av vinbärsblad. Brödet var alldeles för surt i min sirapsmun men just den här kvällen var allt ljuvligt. Den här kvällen, så minns jag det, hade en enda ljuslila temperatur. Brödets syrlighet, ostens sötma och tordyvelns cirklar i luften och hur vi skrattade. Vi kunde ha skrattat för evigt.

Underbar bild av Fatima och Gösta Ekman anno 1962. Den här bilden gör mig glad. Se bara på Göstas pillimariska ansikte, Fatimas underkjol, tavlan i bakgrunden - det är strålande. Bilden är sannolikt tagen i Karl Gerhards "kråkslott" (Fatima var ju hans adoptivdotter) i ett reportage om de två nyförlovade teaterbarnen. Gösta Ekman sa ju som bekant någon gång att han var berömd redan som spermie.

Ja, det var dagens verklighetsflykt och nu ska jag återgå till mina krämpor.

Jag vet inte riktigt om det är Alf Spångberg jag skulle vilja köpa en gröt av. Men man ser ju att han är hälsosam.