Helkväll
Mozart har varit i ropet på sistone. Det är 250 år sedan han föddes eller dog, jag minns inte vilket. Det kan tyckas en aning klyschigt att säga att man gillar Mozart, men det är ju på det viset att klichéer uppstår när man säger en sak många gånger. Och det man säger många gånger måste ha relevans.
Jag beslutade mig för att stämma in i hyllningskören med en riktig helkväll i Mozarts anda. Det var i lördags och både TV och radio sprutade Mozart för allt vad tygeln höll. Så jag lyssnade till första delen av Cosi van tutte på radion, varefter jag såg Amadeus på TV. En ganska fjollig film, förvisso, men kostymerna och musiken är förtjusande. Det var på det hela taget en mycket angenäm afton.
Förresten finns det mycket mer i Mozarts musik än vad gemene man uppfattar. Så det så.
26.1
Mitt förhållande till skönlitteraturen har varit liksom dävet på sistone. Jag har inte haft lust. Och jag har inte hittat de där böckerna som lyfter mig. Men nu steg jag in i Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget. Ja, jag verkligen sänktes ned i den, som om jag hade fått smaka av Skalmans liberintroduktor. Det var A. som läste den först och han vart som gripen av den och så läste jag den jag med. Den ligger fortfarande tung i mig, boken. Den ligger där och talar om skuld och kredit, om guds räkenskap på yttersta dagen. Vad vet väl en människa, och vem är hon att döma om en annan?
Jag tänker att man måste bli som karg av att bo där oppi myrlandet. Fast med en sträv värme i händerna. Och så denna värme i mitt bröst och hur jag tycker om dem, de som finns för mig. Tack.
Jag tänker att man måste bli som karg av att bo där oppi myrlandet. Fast med en sträv värme i händerna. Och så denna värme i mitt bröst och hur jag tycker om dem, de som finns för mig. Tack.
Det var en gång tre bröder
Roy, Åke och lille Bernhard.
Äppelhona
- Men, äpplena faller ju ned av sig själva!
- Ja, det är äppelhannarna. Jag har äppelhona i korgen.
23.1
Jag tror jag bär på mer andlighet än vissa av de som kallar sig kristna. Det är märkligt.
When he returns
Jag har aldrig varit så nära att bli frälst som när jag hör When he returns. Nu tror ni att jag skojar men det gör jag inte. Det här är på riktigt. Jag står framför badrumsspegeln och väntar på signalen. Den kommer förstås inte men jag fortsätter vänta. Jag är redo nu, och klappar mig själv på huvudet så länge. Mamma, jag måste vidare. Det här räcker inte. Och jag kan inte förklara. Det enda jag vet är att när jag hör When he returns om och om igen är det något som händer. Jag står inte fast längre. Jag lossnar.
En monolog från humorns guldålder, transkriberad av undertecknad.
Ja, jag kommer direkt från skafferiet jag, och jag kan konstatera att det är inte bara champagnen som har tagit slut, utan även ostronen och den prickige korven. Sedan tänkte jag nu när de sjöng och lyckan och om längtan här att lyckan kanske inte ligger i champagne och i ostron, kanske inte ens i prickig korv. Lyckan kanske är att man kan förverkliga sig själv, tänkte jag. Men för att förverkliga sig själv så måste man ju ha tid, man måste ha fritid, och till den ändan har jag rationaliserat på mitt bankirkontor. Jag har infört en kulram, och det har medfört att jag har kunnat friställa två bokhållare som nu är helt lediga och kan förverkliga sig själva hela veckan om de har lust. Sedan har jag också kunnat införa fria lördagar, och det är ju en väldigt trevlig sak med fria lördagar. Jag har en bokhållare kvar, han heter Lindén för övrigt. Jag frågade den här Lindén häromdagen vad han gjorde med sina fria lördagar. Jag sa såhär till Lindén: ”Lindén”, sa jag till Lindén, ”Lindén, vad gör Lindén egentligen med sina fria lördagar?”
Ja, bankiren, faktum är att första lördagen sov jag ganska länge, ända till klockan nio om uttrycket tillåtes med förlov sagt. Och sedan gick jag ut på stan. Det var en härlig sensommardag, lite frostigt i luften kanske men soligt och vackert var det. Och så gick jag förbi kontoret som var stängt, och så räckte jag ut tungan åt bankirens byst som sitter i fönstret där, om uttrycket tillåtes med förlov sagt, och sedan gick jag till historiska museumet. Ja, jag vet att ni tycker det låter tråkigt och fånigt med historiska museumet, men det är det att jag är vanvettigt intresserad av historia, särskilt Karl XII, för jag har nämligen läst en liten bok om Karl XII en gång. Nåja, där har de ju hans hatt va med kulhålet i och de där stora kanonkulorna som han värmde sig med vid Poltava. Det ligger i Ryssland, han var ju i Ryssland, token. Nåja, de har ju andra grejer där också, de har till exempel Gustav II Adolfs häst, uppstoppad med halm. Och så har de stora förgyllda vagnar och vapen och rustningar och grejer, så man riktigt känner historiens vingslag susa kring öronen såhär. Jag blev riktigt tagen om jag får säga det själv. Sedan gick jag ut i parken där och tog mig en liten promenad under de gulnande lindarna. Så vart jag väl lite trött i fötterna så småningom och så slog jag mig ned vid ett bord vid det gamla våffelbruket som ligger där – där ligger ett gammalt våffelbruk – nåja, jag beställde in två härliga laggar nygräddade våfflor med vispad grädde och hallonsylt. Det var mums filibabba. Och sedan kom lilla gumman, och så gjorde vi sällskap till biblioteket. Jag har aldrig kunnat gå på biblioteket förut, för deras öppethållande, som det heter, har alltid sammanfallit med mina arbetstider, om uttrycket tillåtes. Nåja, där har de en hylla såhär lång bara med Karl XII-böcker. Jag lånade tre stycken och sedan satt jag hela eftermiddagen i solskenet där nere på gården och läste om min hjälte, Karl XII. Sedan på kvällen överraskade jag min hustru med två biljetter till teatern där de gav Hamlet: mycket underhållande stycke av en engelsk typ. Sedan kom vi hem, och då var det min tur att bli överraskad, nämligen med min älsklingsrätt, sjömansbiff, och en flaska rött vin som gumman hade köpt för egna pengar. Ja, jag säger då det, och sedan hade vi, om uttrycket tillåtes, en liten herdestund i utdragssoffan.
Ja, sedan kom så småningom andra lördagen. Då var det lite kyligare, det var så det rök ur munnen när man andades och det virvlade gula löv kring fötterna. Jag gick med raska steg förbi kontoret och räckte ut tungan åt bankirens byst om uttrycket tillåtes. Och så iväg till historiska museumet för att studera min hjälte, Karl XII. De har ju hans gunghäst där också, en stor, brun, blankpolerad grunka som han hade som barn. Och sedan vart det parken, våfflor, vispad grädde, hallonsylt och gumman och så gick vi till biblioteket. Gumman lånade två kärleks och en äventyrs, och jag lånade ytterligare tre Karl XII-böcker. Sedan satt jag hela eftermiddagen med ett par filtar om magen i solskenet där och läste om min hjälte, K 12. Och sedan, på kvällen, överraskade jag min maka med två biljetter till Cirkus Rügheimer. Åh, där var det tigrar och dvärgar och en herre som hängde i tänderna, mycket egendomligt. Sedan kom vi hem då, och så var det den andra lilla överraskningen: sjömansbiff, rött vin, och utdragssoffan om utdraget tillåtes.
Och sedan gick det väl … någon vecka sådär, så kom den tredje lördagen. Då var det kallt. Då blåste det genom kostymen, så jag sprang förbi kontoret och slängde ut tungan i förbifarten åt bysten där, och så iväg till historiska museumet för att studera min hjälte. Ja, det var ju inte så mycket kvar att titta på beträffande min hjälte, utan jag fick ju ta mig in till stenåldersavdelningen. Där har de åttiotusen stenyxor av olika modeller, för den som är intresserad av sådant… Våfflorna var nog lite kladdiga, tycker jag nog, tycker jag nog, och gumman kom inte med till biblioteket så jag fick ensam låna den sista Karl XII-boken som var en tjock jävel på tyska. Ja, det var ju alldeles för kallt för att sitta ute och läsa, så jag fick sitta inne vid fönstret de har där, hårda träbänken, dåligt ljus är det också, och försöka plöja igenom den där tjocke tysken, inga bilder heller. Nåja, på kvällen överraskade jag makan med att dra med henne ned till Stadsparken för att titta på kasperteater. Jävla fånerier. Sedan kom vi hem, och så var det sjömansbiff, surt vin och pippa.
Sedan kom då, så småningom, fjärde lördagen. Då var det kallt, då öste det ned, så jag gav fan i historiska museumet. Hur kan folk bara gå och titta på en uppstoppad häst? Och åttiotusen stenyxor av olika modeller, jag blir vansinnig. Och så dessa vaddiga grytlappar med förfalskad sylt och vispad äggvita, den gubben går jag inte på. Jag sprang till biblioteket och slängde igen den tjocke tysken, oläst, och så skrek jag ”träskallar” i läsesalen så bibliotekarien ramla av stolen och bröt tummen där. Så gick jag hem då, och så grälade vi hela eftermiddagen käringen och jag. Ja, jag kan väl inte hjälpa att vi har sett Hamlet redan och att cirkusen har åkt från stan, och hon vill väl för helvete inte gå ut i det här ösregnet och se kasper slå polisen i huvudet en gång till! Så försöker hon blidka mig med de här skosu… den här sjömansbiffen och den där röda ättikan från Algeriet. Fan, som om inte öl och brännvin vore bra nog åt oss som det alltid har varit! Det blev ingen utdragssoffa denna kväll. Jag fick sova på schäslongen i vardagsrummet.
Nästa fredag kväll, nota bene fredag kväll, så söp jag mig full som ett päron och sov hela lördagen. Ja … söndagarna … söndagarna brukar vi alltid tillbringa hos mina svärföräldrar i Solna, det gör vi alltid.
(Hasse Alfredson, Fria lördagar ur Spader Madame, 1969)
Ja, bankiren, faktum är att första lördagen sov jag ganska länge, ända till klockan nio om uttrycket tillåtes med förlov sagt. Och sedan gick jag ut på stan. Det var en härlig sensommardag, lite frostigt i luften kanske men soligt och vackert var det. Och så gick jag förbi kontoret som var stängt, och så räckte jag ut tungan åt bankirens byst som sitter i fönstret där, om uttrycket tillåtes med förlov sagt, och sedan gick jag till historiska museumet. Ja, jag vet att ni tycker det låter tråkigt och fånigt med historiska museumet, men det är det att jag är vanvettigt intresserad av historia, särskilt Karl XII, för jag har nämligen läst en liten bok om Karl XII en gång. Nåja, där har de ju hans hatt va med kulhålet i och de där stora kanonkulorna som han värmde sig med vid Poltava. Det ligger i Ryssland, han var ju i Ryssland, token. Nåja, de har ju andra grejer där också, de har till exempel Gustav II Adolfs häst, uppstoppad med halm. Och så har de stora förgyllda vagnar och vapen och rustningar och grejer, så man riktigt känner historiens vingslag susa kring öronen såhär. Jag blev riktigt tagen om jag får säga det själv. Sedan gick jag ut i parken där och tog mig en liten promenad under de gulnande lindarna. Så vart jag väl lite trött i fötterna så småningom och så slog jag mig ned vid ett bord vid det gamla våffelbruket som ligger där – där ligger ett gammalt våffelbruk – nåja, jag beställde in två härliga laggar nygräddade våfflor med vispad grädde och hallonsylt. Det var mums filibabba. Och sedan kom lilla gumman, och så gjorde vi sällskap till biblioteket. Jag har aldrig kunnat gå på biblioteket förut, för deras öppethållande, som det heter, har alltid sammanfallit med mina arbetstider, om uttrycket tillåtes. Nåja, där har de en hylla såhär lång bara med Karl XII-böcker. Jag lånade tre stycken och sedan satt jag hela eftermiddagen i solskenet där nere på gården och läste om min hjälte, Karl XII. Sedan på kvällen överraskade jag min hustru med två biljetter till teatern där de gav Hamlet: mycket underhållande stycke av en engelsk typ. Sedan kom vi hem, och då var det min tur att bli överraskad, nämligen med min älsklingsrätt, sjömansbiff, och en flaska rött vin som gumman hade köpt för egna pengar. Ja, jag säger då det, och sedan hade vi, om uttrycket tillåtes, en liten herdestund i utdragssoffan.
Ja, sedan kom så småningom andra lördagen. Då var det lite kyligare, det var så det rök ur munnen när man andades och det virvlade gula löv kring fötterna. Jag gick med raska steg förbi kontoret och räckte ut tungan åt bankirens byst om uttrycket tillåtes. Och så iväg till historiska museumet för att studera min hjälte, Karl XII. De har ju hans gunghäst där också, en stor, brun, blankpolerad grunka som han hade som barn. Och sedan vart det parken, våfflor, vispad grädde, hallonsylt och gumman och så gick vi till biblioteket. Gumman lånade två kärleks och en äventyrs, och jag lånade ytterligare tre Karl XII-böcker. Sedan satt jag hela eftermiddagen med ett par filtar om magen i solskenet där och läste om min hjälte, K 12. Och sedan, på kvällen, överraskade jag min maka med två biljetter till Cirkus Rügheimer. Åh, där var det tigrar och dvärgar och en herre som hängde i tänderna, mycket egendomligt. Sedan kom vi hem då, och så var det den andra lilla överraskningen: sjömansbiff, rött vin, och utdragssoffan om utdraget tillåtes.
Och sedan gick det väl … någon vecka sådär, så kom den tredje lördagen. Då var det kallt. Då blåste det genom kostymen, så jag sprang förbi kontoret och slängde ut tungan i förbifarten åt bysten där, och så iväg till historiska museumet för att studera min hjälte. Ja, det var ju inte så mycket kvar att titta på beträffande min hjälte, utan jag fick ju ta mig in till stenåldersavdelningen. Där har de åttiotusen stenyxor av olika modeller, för den som är intresserad av sådant… Våfflorna var nog lite kladdiga, tycker jag nog, tycker jag nog, och gumman kom inte med till biblioteket så jag fick ensam låna den sista Karl XII-boken som var en tjock jävel på tyska. Ja, det var ju alldeles för kallt för att sitta ute och läsa, så jag fick sitta inne vid fönstret de har där, hårda träbänken, dåligt ljus är det också, och försöka plöja igenom den där tjocke tysken, inga bilder heller. Nåja, på kvällen överraskade jag makan med att dra med henne ned till Stadsparken för att titta på kasperteater. Jävla fånerier. Sedan kom vi hem, och så var det sjömansbiff, surt vin och pippa.
Sedan kom då, så småningom, fjärde lördagen. Då var det kallt, då öste det ned, så jag gav fan i historiska museumet. Hur kan folk bara gå och titta på en uppstoppad häst? Och åttiotusen stenyxor av olika modeller, jag blir vansinnig. Och så dessa vaddiga grytlappar med förfalskad sylt och vispad äggvita, den gubben går jag inte på. Jag sprang till biblioteket och slängde igen den tjocke tysken, oläst, och så skrek jag ”träskallar” i läsesalen så bibliotekarien ramla av stolen och bröt tummen där. Så gick jag hem då, och så grälade vi hela eftermiddagen käringen och jag. Ja, jag kan väl inte hjälpa att vi har sett Hamlet redan och att cirkusen har åkt från stan, och hon vill väl för helvete inte gå ut i det här ösregnet och se kasper slå polisen i huvudet en gång till! Så försöker hon blidka mig med de här skosu… den här sjömansbiffen och den där röda ättikan från Algeriet. Fan, som om inte öl och brännvin vore bra nog åt oss som det alltid har varit! Det blev ingen utdragssoffa denna kväll. Jag fick sova på schäslongen i vardagsrummet.
Nästa fredag kväll, nota bene fredag kväll, så söp jag mig full som ett päron och sov hela lördagen. Ja … söndagarna … söndagarna brukar vi alltid tillbringa hos mina svärföräldrar i Solna, det gör vi alltid.
(Hasse Alfredson, Fria lördagar ur Spader Madame, 1969)
15.1
Njutning är synd för en kvinna.
14.1
Min värld är inte er värld. Jag vet det. Jag är mer hemma i Folsom prison än i er androgyna popvärld. Jag föddes för sent. Jag vet det. Det är som Bob skriver i Chronicles: "What was swinging, topical and up to date for me was stuff like the Titanic sinking, the Galveston flood, John Henry driving steel, John Hardy shooting a man on the West Virginia line." Så, redan på 60-talet var det alltså för sent. Kanske även för mig.
Min mormor har ju berättat om Mississippi. Hennes livs flod. Det är inte mitt livs flod men hellre valde jag den än den urtrista popmusikfloden som dränerar vår tid på eld och luft. Nej, jag tänker på järnvägarna, gruvorna, skogarna. Jag tänker på män och kvinnor och kvinnor och män och låtom oss blandas hejvilt, låtom oss vara människor. Men bevare mig från er plastikopererade kultur, skona mig från mellanstadiesexualiteten. Isåfall hellre blod. Skjut mig.
When I was just a baby, my mama told me, "son,
always be a good boy, don't ever play with guns"
But I shot a man in Reno, just to watch him die
When I hear that whistle blowin', I hang my head and cry
Min mormor har ju berättat om Mississippi. Hennes livs flod. Det är inte mitt livs flod men hellre valde jag den än den urtrista popmusikfloden som dränerar vår tid på eld och luft. Nej, jag tänker på järnvägarna, gruvorna, skogarna. Jag tänker på män och kvinnor och kvinnor och män och låtom oss blandas hejvilt, låtom oss vara människor. Men bevare mig från er plastikopererade kultur, skona mig från mellanstadiesexualiteten. Isåfall hellre blod. Skjut mig.
When I was just a baby, my mama told me, "son,
always be a good boy, don't ever play with guns"
But I shot a man in Reno, just to watch him die
When I hear that whistle blowin', I hang my head and cry