obsolet

Efter många om och men har jag nu en liten oansenlig cd-skiva med Groupas två skivor Vildhonung och Utan sans. I mp3-format visserligen, men what the heck. Det är en ynnest. Och inte enbart av nostalgiska skäl. Vildhonung är paradiset.

För första gången märker jag att minnen döljer sig även i mina ben. De minns hur det var att lära sig dansa schottis. Ett två tre, ett två tre, och så snurra runt. Och när jag tar några prövande steg i rummet dyker orden upp: "Mamma när blir det schottis igen?" För det var alltid två danser av varje slag efter varandra: två schottisar, två polskor, två valser, två mazurkor. Och golvet var insmort med stearin för att skorna skulle glida bättre. Doften av stearin, svett och kaffe. Immiga fönsterrutor. Cirklarna i rummet. Och så fanns det en man vid namn Åke som alltid lyfte upp mig på en hatthylla.

... skulle jag just nu göra ett gästspel i Bertie Woosters liv och göra honom sällskap till Drönarklubben och en jamare före lunch. Eller skulle jag hellre trilla ned på Stora ängen och spela en omgång tennis med Skalman? Jag vet inte. Det roar mig att tänka på ABC-saften och de fiktiva vännerna.

Egentligen hade jag tänkt skriva något seriöst. Något om inälvor och skelett. Att jag äger inälvorna men saknar skelettet. Att jag letar efter ett avtal att sluta med mig själv. Något om stigmatisering. Något om en blick som ser upp från ett fotografi. Jag tänkte på blickar, jag tänkte på min ålder som en intressant ekvation, jag undrade vad är x, vad är y, var är min gräns.

Dagen började bra. I tvättstugan kom jag på mig själv med att gnola på "Flickorna från Småland". Därav kan vi sluta oss till att humöret torde ha varit på topp, eller åtminstone inte långt därifrån. När eftermiddagen nalkades, som den alltid gör sådär vid tolvtiden, bestämde jag mig för att trotsa den förb. vindstyrkan och bege mig ut på stadens gator för att intaga en kopp stärkande k. med en kamrat. Då jag var ute i god tid kikade jag in i några modeboutiquer på vägen. Efter att ha avverkat ett par stycken kunde jag konstatera att läget var dystrare än någonsin. Idel mörka moln. Vad är det med den här nattlinnelooken, frågade jag mig. Allt som finns i damkonfektionsväg nuförtiden är stora tygsjok man hänger på axlarna. Stl. S skulle rymma ett mindre kompani. Inklusive ärtsoppa. Om man har en någorlunda slank linje vill man väl inte ge sken av motsatsen, menar jag. Ingen lycka på klänningsfronten alltså. Jag beslöt mig istället för att kila förbi juveleraren för att införskaffa ett nytt cigarrettetui. Sedan kom jag på att jag ju inte röker. Javan intogs i frisk luft och samtalet handlade om ditt och datt. Och nu sitter jag här och drömmer om ett cocktailparty.

Handelsträdgård med fjäril. Kunde varit jag.


Sveriges pampigaste slott.


I den här parken hängde jag tre år utan att tänka på hur vackert det var.


Picknick med arvegods.


En förlorad värld.

Jag måste nog säga att Scener ur ett äktenskap i mitt ringa minne framträder som Bergmans bästa alster. Sedan har vi förstås Det sjunde inseglet. Jag gillar dödsapproachen eller vad man ska kalla det, i just den filmen. Nils Poppe är så bra. Sveriges Chaplin, som någon sa. Nattvardsgästerna blev jag hemskt gripen av första gången jag såg den, men andra gången tyckte jag det blev lite löjligt nästan. Det behövs något litet ryck i en mungipa för att man ska förstå mörkrets innebörd. Persona såg jag i ett klassrum på Kjesäters folkhögskola. Den är sådär avskalat vacker. Liv Ullmans ansikte i närbild, vad mer kan man begära?