obsolet

Alla teorier jag utformat, alla kartor över medvetandet. Häromdagen tillkom en ny. Den handlade om människans centrifugala kraft. Jag kan givetvis inte redogöra för den i sin helhet. Dessutom hänger allting samman på oändligt intrikata sätt. Det finns teorier som är utvecklade, men inga som är fullständiga. Mina stapplar fram, och de flesta har kortslutit sig spontant innan jag ens hunnit formulera dem.

Det är sommar. Jag flänger och far. Jag har inget behov av teorier. Det är för människornas skull. Det är för dem jag kuskar runt. Ingenting annat. Deras namn på listor, för att påminna mig.

Förresten existerar människan minst lika mycket i sina drömmar som i det materiella. Sådant kan man ju alltid intala sig.

1. Jag är intresserad av inredning.
2. Jag tyckte Malin Berghagens sommarprogram var bra.
3. Det händer att jag städar i lägenheten för att det ska kännas renare inuti.

Puh! Det där var väl inte så farligt. Nu är det er tur.

Undertecknad med mor och kusin for på utflykt till Hammarskogs herrgård och intilliggande park. Det vankades picknick och allmänt dankslående. Här nedan syns herrgården bakom de praktfulla träden.



Och här har vi den tjusiga utsikten över nejden:



Om man vandrade åt vattnet till fann man en skock kor. De är sympatiska djur, korna.



Mor och jag fläker ut oss.



Ja, det är inte undra på att lantlivet lockar så här års.

Jag försöker läsa Lotta Lotass, jag försöker läsa Mare Kandre. Inget ont om dessa säkert högst kompetenta författare, verkar intressant och välskrivet och allt det där. Men jag kan inte koncentrera mig på någon av dem. Jag vill bara läsa Stiff upper lip, Jeeves och jag bestämmer mig för att jag får göra det. Fast jag tror jag skulle vilja läsa någon bra diktsamling, någon som är på riktigt, någon som går in. Lite som musik. Inget trams, med andra ord. Hojta gärna till om ni har något tips.

I övrigt: tankar som vindlar och sträcker sig men återvänder tomhänta. Förvarade ord utifallatt som nu är onödiga och faller döda ned ett efter ett. En förmultnad hög av tid som gråtit sönder sig. Och allt blir annorledes. Nu är det nu. Nu är det 2006.

Jag hamnar mitt i en TV-dokumentär om Glenn Gould. Det är en rysk äldre kvinna som berättar. Hon hade levt länge med total likgiltighet inför allt som kom i hennes väg - ohälsa och annat  hade fördunklat hennes sinne - tills hon en dag satte på radion och fick höra Glenn Gould spela Das Wohltemperierte Klavier. Då väcktes hon. Medan hon berättar ser man henne vandra vid sin makes sida längs en järnväg. Det snöar och allt är vitt. Snön är vacker, tänker jag.  "Det finns människor som inte är av denna världen", säger den ryska kvinnan.

"Bach är orsaken till att jag blev musiker", säger Gould själv senare i programmet. Jag förstår honom fullständigt. Bach är orsaken till att jag lever. Vidare. Det är musiken som formulerar mysteriet, rör sig ut i tomrummet mellan det vi vet och det vi inte vet och dröjer sig kvar där. Ja, Bachs polyfona musik är den enda som utmanar gudarna och samexisterar med det stora mysteriet.

Ibland tror jag mitt hjärta är för stort. Det vill brista och jubla sprängas i bitar nästan varje dag och det måste vara så annars dör jag.

Fönstret i afton. Gissa hur många gånger det har sett ut såhär. Många. Jag önskar det kunde kännas likadant. Inte som tid efter bäst-före-datum. Inte som att längta tillbaka till något som aldrig funnits.

Det här rummet. Jag i det här rummet. För fem år sedan flyttade jag in. Vi målade väggarna, mor och jag. Vi åt bröd med pumpafrön ovanpå. Flyktigare sinne, mera tomrum. Det blev min plats och jag slog rot. Jag spred ut mig.

Men jag vet inte. Det är inte så mycket mer än det här. Oavsett var man hamnar. Fast nu ljög jag lite. Givetvis är det mycket mer.

PS. Kom gärna på visit. Jag serverar utsökt kaffe. Te är inte min väska men nog kan jag blaska ihop en kopp om ni är på det viset.