obsolet

Det börjar bli en följetong det här. Groupa, Norrlåtar, Skäggmanslaget, och nu J.P. Nyströms. "Kadrilj från Haparanda" får hjärtat att brista. Det är nästan för mycket alltså.

Om ni hörde är det inte troligt att ni skulle förstå. Ni har era egna kadriljer.

Anders önskar att han kunde få fram "fotona som bevisar att allt hände" och det han skriver passar in i min historia just nu, just idag, när jag läst om människor som har minnen men saknar foton. Ja, jag har lånat hem förintelseberättelser. Det var plågsamt att höra Lena Einhorn berätta om sin mors upplevelser i Warsawas ghetto (Ninas resa, ljudbok), men nödvändigt. Jag behöver det, jag behöver dem. Jag vet att man i sådana situationer tar den breda vägen när man väljer just förintelsen, med sin så etablerade mytologi, dramaturgi, symbolik och allt det där. Jag läser Emerich Roth och jag vet vad jag får. Jag får den tyngd jag tarvar, men skonas från samtiden. Jag flyr, förlåt mig?

Fotografier, alltså. Emerich Roth klamrade sig efter krigets slut fast vid några enstaka foton av sin förintade familj, men råkade somna på ett tåg varvid väskan inklusive fotona blev stulna. Det är näst intill omöjligt att begripa vad en sådan sak innebär. Samtidigt är ju fotografier ett nytt påfund. Minnen har man haft ändå, alltid.

Jag befinner mig idag hos min mor. Sysslolösheten ledde mig tillslut till fotografierna. Hög efter hög av barndomsbilder. Det slår mig hur olika människor hanterar sitt förflutna. Jag hade en i huvudsak lycklig barndom, det tror jag iallafall. Ändå är det med en underlig sorg jag betraktar fotografierna. Känslan av att något gått förlorat, något som är en gåta för mig. Känslan av att min viktigaste uppgift är att lösa den. Det är allt. Jag såg det i min tvååriga blick, redan där stod det skrivet.

Ljudböckerna går som smör i solsken på biblioteket. Därför kände jag mig manad att låna hem en och valde "Jeeves och feodalandan". Det visade sig vara ett bra val och jag ska avnjuta den sista skivan senare idag. Annars har jag inte så mycket att tillägga.

Faderskapet har varit här och lämnat ett otal kartonger. På en stod det "Kort och brev". Där finns en massa brev jag fått genom åren. Roligast är det att läsa breven från mormor, för hon har en säregen stuns i språket och undertecknar med till exempel "Mor i spenaten".

(Norrlåtar)

Apropå Martina Lowden. Jag hade för många "jag älskar dem" som tvunget ville bli skrift. Alltså: inte tillräckligt sparsmakad.

Sedan fick jag en mjältsjuka att skriva om men den blev ordlöshet. Hjärtat höll andan, språket försvann. När det kom tillbaka fick jag börja med "hej", "goddag", "kaffe tack" och sådant. Samt mitt namn med alla bokstäver intakta.

Alltså jag gillar henne ju. Jag begriper Enar-vurmen. Min mormor ville ha skottpengar på Enar Åkered men jag har byggt många helger kring DN-korsord. Ensamheten förstår jag, skönheten och oron.

Dock begriper jag inte den aparthet som yttrar sig i bibliofili. Åtminstone inte på det sättet. Eller jag vet inte. Jag har käpphästar och de är inte intellektuella. Sådant räddar inte. Inte mig.

Dagens höjdpunkt: jag plockar fram tre gamla notböcker med Buxtehudes orgelverk och en hand sträcks fram mot mig över disken. En handskakning för Buxtehude.

Jag har för många minnen. Till exempel sommaren på Saltoluokta fjällstation med fjällkrocket och krypkasino framför brasan och fjällbäcksvatten i kåsa och alla dessa fioler. Det finns inga ord för det jag ville berätta. Dessutom saknas målgrupp.

Det är tid att ge sig ut på gator och torg och reklamera den fantastiska musiken från Tornedalen, det är dags att gräva sig tillbaka till något som andas och blöder. Kamrater, det är dags. Stäm in i "Strejkvisa från Pajala", slut upp, kom med!