obsolet

Egentligen är det ju såhär: i Engelska efter JA Nilsson med Groupa finns allt ni behöver veta om mig. Möjligen med några takter ur Yrsnö som komplement. Jag liksom hör min varelses själva syfte. Den okuvliga livsglädje jag närde, innan det blev trassel.

Genom högtalarna känner jag doften av stearinet de smorde in golvet med för att dansskorna skulle glida bättre. De varma ångorna i rummet. De virvlande mänskorna. Och jag, ett skuttande skratt ibland dem. Och så musiken.

På den tiden, i mitten av 80-talet, såg de alltså ut såhär:

Mamma och jag såg Jazzgossen ikväll. Jag blev riktigt rörd faktiskt. De kolorerade bilderna, Hasse Ekmans tindrande ögon, balettflickorna, rösterna. Visst kan man spy galla över den förlegade kvinnosynen. Men det får man blunda för när nu allt annat är så oemotståndligt tjusigt.

Och inte minst: Karl Gerhard! Nu är det banne mig dags att snöa in på Karl Gerhard. Ja, ni ser själva, jag hör inte hemma i den här tiden. Jag kan inte leva i det här samhället. Ni kommer aldrig att förstå mig.

Det är så mycket paradoxer i det här samhället att det tycks omöjligt att leva i det utan att förr eller senare drabbas av psykiska problem. När jag sedan överväldigas av något verkligt blir vardagen än svårare att uthärda. Fastän vardagen kan vara hur vacker som helst. Paradoxalt var ordet.

Skogen är desto mer entydig. I skymningen låg vi utsträckta på en åländsk äng och såg på himlen. Jag tänkte att det här ögonblicket glömmer jag aldrig, snälla låt det vara för evigt, och i samma sekund kände jag hur höet började klia i näsan och tvingades resa mig. Men jag minns.

Det var den sommaren då vi hade den lilla röda peugeoten. Vi tankade dyr finsk bensin och åkte på svamputflykter. Nästa sommar blir det järnvägen igen.  Som den sommar då jag färdades som fripassagerare genom Sverige. Jag smög ombord på godståg efter godståg, for norrut, söderut, varsomhelst. Fick några timmars vila på en gräsplätt bakom ett stationshus någonstans. Hoppade i en sjö och tvättade mig. Vandrade omkring, och så ombord på nästa tåg. Så enkelt kan det vara om sommaren, när tankarna är tyngdlösa.

Denna obeskrivliga människa. När han sjunger vill man liksom sträcka ut sin arm efter något. Och man gör det också, man sträcker ut sin arm och den drar iväg med en. Om du inte fanns, tänker man. Om du inte fanns, vem vore jag då. Hjälp.

Det här, mina damer och herrar, är en förstklassig produkt ni borde köpa lite oftare. Annars försvinner den nog snart från hyllorna och det vore synd och skam. Man kan visserligen tillverka den själv men då krävs det ju geist och handlingskraft och sådant. Avnjutes med kanel på toppen.

Här sitter jag med Kirre, 16 år. Hon är en av de få som ger blanka fan i hur socialt smord jag är, om jag har koll på franska filosofer, om jag har betyg från arméns hundskola och sådant. Hon bara älskar mig. Fast ibland rivs hon. En gång räddade jag livet på henne.

Kom tillbaka! Jag saknar er! Lämna mig inte här i kylan.

Bob Dylan och damerna. När den här bilden togs var jag några månader gammal. Ibland slår tiden knut på sig själv. Men jag är glad att kärleken till honom och hans musik bara växer. Åt alla håll.