obsolet

Den sista var så fin att jag inte ville äta upp henne. Men sedan gjorde jag det ändå. Nu är burken tom.

Jag är inte litteraturintresserad. Jag är inte intresserad av litteratur. Litteratur intresserar mig inte.

Det är musik jag är intresserad av. Musik och intelligens och sanningen om världen. Jag tappar koncentrationen när jag läser någon pseudointelligent krönika om litterära fenomen i samtiden och hejfaderullan. Men när någon talar om kontrapunkt börjar hjärtat dunka. Det är uppenbart.

Ta bara en sak som radioprogram. I P1 sänds många, säkert intressanta, program om litteratur och dylikt. Och jag kan inte låta bli att gäspa. Missförstå mig inte - jag tycker att radioprogram och tidskrifter och alla satsningar på litteratur är jätteviktiga. Men hela den där världen har blivit så insmickrande och oärlig. Så anemisk. Jag surfar omkring bland bloggar och e-tidskrifter och sådant som ska vara alternativt och kulturellt, men det är ingenting som väcks i mig, det tänds inga eldar, inga rosor på kinderna.

Bra och vackra och skärpta böcker, visst. Det är en annan sak än "litteratur".

Dra mig baklänges på en lång stång, nu var jag på väg att ålägga mig ett straff igen. Men nej, tänkte jag, nu får det ta mig fan vara slut. Varför skulle jag straffas för brott jag inte begått? Nej, jag orkar inte mer.

Ett lätt lyckorus ikväll av New morning. Jag vidhåller att den är en av Bobs bästa plattor, så alldeles ljus och lycklig. Time passes slowly är så jävla bra, för att inte tala om Sign on the window. Och så har vi höjdarlåtarna Days of the locusts, Went to see the gypsy och If not for you. Bobs röst har en säregen klarhet på den här skivan. Underbart.

Ett nytt år. Det kan inte bli annat än bättre. Jag är så tacksam för mitt liv.

Det blev inga fler julkort i år. Jag har försummat många och könsfördelningen var sned men det gör detsamma. Nu pustar jag ut efter ett par dagars intensivt julfirande inkluderande en ambulans, Alice Babs, en jäkla massa pepparkakor och promenad i kuperad terräng. Till exempel.

Jag flydde fältet och återvände till det obsoleta hemmet. I afton ertappade jag mig med tredubbel mediekonsumtion: jag såg Snapphanar på TV samtidigt som jag lyssnade till Messias i radion och läste Per Wästbergs Luftburen. Det var lika bra att stänga av alltihop. Men boken är bra och erotisk även när den inte skildrar erotik. En förbannat fin och märklig kärlekshistoria, faktiskt.

Imorgon ska jag nog köpa en kamera så det kan bli lite fler schyssta bilder på den här heta bloggen. Det vill säga annat än framgooglade fotografier av Sigge Fürst och dylikt. Och så ska jag äta julfika och bapelsiner. Och tala i telefon med personer jag tycker om. Hejdå.

Alan Lomax, till höger, får dagens julkort. Här på bilden ser vi honom i glatt samspråk med någon han säkert har spelat in, framförande en blues eller kanske en square dance-melodi. Ja, Lomax var en hjälte som bevarade så mycket fantastisk musik till eftervärlden. Han reste runt i Amerika och spelade in människors vardagsmusik. Arbete och fest. Respekt.

Idag sänder jag en hälsning till Krösus Sork. Det hände en märklig sak för ungefär ett år sedan. Jag hade en dröm om Krösus som helt förändrade det skimmer som omger hans namn i tanken. Krösus var en stor man i min dröm, och då menar jag en storartad och ädel man, en mystisk Gatsby-figur. Han och hans män skulle leverera något till mig och anlände i en limousine. Man visste att han satt där inne men han var oåtkomlig. Hans män steg ut ur bilen, värdiga och oantastliga. Vilka anletsdrag hade Krösus inne i bilen? Vad tänkte och kände han? Det var omöjligt att veta, men det var som om han hade lösningen. Han visste. Han var ensam. God jul, Krösus.

Idag är det tredje advent och jag sänder ett julkort till Sveriges Radio P2.  Kommer det snart att vara ett minne blott att få lyssna till en opera i sin helhet om lördagkvällarna? Lägg inte ned P2! Denna utomordentliga radiokanal glädjer mig inte bara med sina operautsändningar - igår åhörde vi Mozarts Don Juan med den kristallklara sopranen Christine Schäfer - program som Stardust, Alltid på en söndag och CD-revyn är alla höjdpunkter i almanackan. För att inte tala om alla konserter som ges. P2 behövs!

Det åttonde julkortet måste väl vara det så oerhört sympatiska e-brevet från herr K. Petri. Tack!

Bessie Smith - kvinnan med rösten.

O, jag vill verkligen uppmärksamma alla husdjur i de svenska folkhemmen. Ni gör verkligen nytta, små gosbollar. Katten på bilden har varit i tjänst som huskatt i snart 17 år. Tack!

Om han nu kommer iväg. Vad i h-e, skjut upp karln så han får det gjort. Annars får de väl skicka Rymdemannen eller Kosmoskatten eller nån annan knasboll.

Dagens kort går till Evert Taube. Delvis för att provocera alla radikalfeminister. Men mest för att han skrev så fina visor. Min favorit är nog Frithiof i Arkadien. Så länge skutan kan gå. Damen i svart med violer. Etc.

Såhär i juletider äter vi ju gärna gröt. Enligt hörsägen finns en sketch med Gösta Engström där han samlar på gröt. "Nja, jag samlar på gröt. Här har vi en havregryn, -69." Är det någon som vet var den här sketchen går att få tag på? Jag måste fråga Tobbe igen. Hur som helst är Gösta Engström en utomordentlig, nu något bortglömd humorist som jag med nöje sänder dagens julkort till.

   

Årets andra julkort går till Lars Ulrik Mortensen, den gudabenådade cembalisten och dirigenten. Tack!

Jag tänkte skicka julkort i år. Det första kortet går till ingen mindre än Kubbe Varg. Bara för att det är så oerhört roligt att säga "Nä asså jag ska skicka julkort till Kubbe Varg va". Hoppas han hälsar till sina kusiner, för jag har inte kort så det räcker till allihop.

Små vänner är också vänner, tänker jag, och firar advent med Lentus Snigel, Kurra-Lill, Hoppe-Tuff, Bröderna Bäver och alla de andra.

Hans ansikte blev mer och mer bekant
fastän jag bara sett det på fotografier
Så verkligt att det nästan doftade
Jag hade känt de där ögonen
långt innan jag kände hans namn
Byxorna som slöt sig tätt kring benen
och den dovt blå täckjackan
Jag måste fått en glimt av alltihop
i det ögonblick jag föddes
Ett primitivt minne, så bländande klart
att fotografierna ekade inuti mig
anropade mig, honom i mig
som om  han färdats mil efter mil
för att nå mig