26.10
Mina muskler har blivit för stora. Hejdå poparmarna.
Min farmor hade vackra veck i ansiktet. Och när man satt i hennes knä fick man känna på blodådrorna som buktade upp på händernas ovansida. Du har ett delta av blod på dina händer, farmor.
Min farmor hade vackra veck i ansiktet. Och när man satt i hennes knä fick man känna på blodådrorna som buktade upp på händernas ovansida. Du har ett delta av blod på dina händer, farmor.
25.10
Vi måste släppa kontrollen och lära oss att dö.
22.10
Just nu spelar han i Aalborg. Vad är det som driver honom? Detta eviga kringresande.
Karlstad i torsdags. Någon sade att han frågat i hotellobbyn om stadens sevärdheter.
De spelar sista låten. Sedan går han av scenen. Sakta nedför trappan, ut genom dörren. En så värdig fysisk gestalt.
Kroppens flyktighet.
Allt jag ville säga dig var: tack. Detta enda, omöjliga.
17.10
Farfar och jag. Hoppas vi träffas igen.
12.10
Min far var organist. I din nöd hjälper dig orgeln, sa han, därför att den är större än du.
Jag föddes i Karesuando. Det finns en silvergruva där. Vi bodde utanför byn i ett grått trähus. Där fanns ren. Köttet blev lagt i salt och fick torka och sedan karvade man bitar. Salt och gott, sa far.
Däruppe biter inte kylan lika hårt, därför att klimatet är torrare. Vattnet leder kyla men när det stelnar går det långsammare. Det är som när hemligheter når en över vattnets yta från de som tror sig vara ohörbara. Vattnet ljuger inte, men isen.
Jag var nio år när jag lärde mig simma. Det var i Pite. Mor släppte ut mig på djupt vatten. Hon släppte, och jag sprattlade. Det var en drastisk åtgärd. Man hade inte råd med fler simskolor.
Det är som en fuga, sa far. Det kommer ljud från alla håll. Om man drar i en tråd så följer hela väven med. Därför ska du sjunga som om allt berodde på din röst. Du ska tro att den bär.
Jag föddes i Karesuando. Det finns en silvergruva där. Vi bodde utanför byn i ett grått trähus. Där fanns ren. Köttet blev lagt i salt och fick torka och sedan karvade man bitar. Salt och gott, sa far.
Däruppe biter inte kylan lika hårt, därför att klimatet är torrare. Vattnet leder kyla men när det stelnar går det långsammare. Det är som när hemligheter når en över vattnets yta från de som tror sig vara ohörbara. Vattnet ljuger inte, men isen.
Jag var nio år när jag lärde mig simma. Det var i Pite. Mor släppte ut mig på djupt vatten. Hon släppte, och jag sprattlade. Det var en drastisk åtgärd. Man hade inte råd med fler simskolor.
Det är som en fuga, sa far. Det kommer ljud från alla håll. Om man drar i en tråd så följer hela väven med. Därför ska du sjunga som om allt berodde på din röst. Du ska tro att den bär.
3.10
Jag är inte lika hipp som ni. Jag har inte orden fancy och dissa i min vokabulär. Bara om jag vill imponera. Det vill jag ibland men aldrig på flit.
Hur snygga är ni inte när ni hoppar över frukosten, sitter på på biblioteket hela dagen och pimplar kaffe. Jag glömmer aldrig bort att äta frukost. Det är inte poesi jag tänker på, det är frukost. Och så de där byxorna man så gärna vill ha fast man inte vet var man köper dem. Men de skulle ändå inte göra sig bra på mina ben. Popbyxan missklär mig.
Vad kan sägas om detta som inte redan är sagt. Fastän det för varje människa är en ny erfarenhet. Först svältens eufori, tills man en dag upptäcker hur urholkad man blivit. Hur omärklig, ren och klar men tyst och glåmig. Så lätt i början, så svårt att komma tillbaka. Varenda hekto en smutsfläck i pannan.
Hon som är min spegel och mitt ljus. Hon som fick mig att förstå. "Man tror att man ska lyckas undvika att tänka på mat", sa hon. "Men vad som händer är att man tänker alltmer på mat, tills mat är det enda man tänker på." Det gör mig ont om henne och alla systrar.
Nog kan jag nyttja den postironiska vokabulären. Nog kan jag. Men till vilken nytta, när hungern river. O, mamma, kan det här vara slutet. Så tänker jag varje gång fastän det bara är vanlig huvudvärk. Men det finns en bra sak med katastroferna. De ger näring åt mitt sinne för detaljer.
Hur snygga är ni inte när ni hoppar över frukosten, sitter på på biblioteket hela dagen och pimplar kaffe. Jag glömmer aldrig bort att äta frukost. Det är inte poesi jag tänker på, det är frukost. Och så de där byxorna man så gärna vill ha fast man inte vet var man köper dem. Men de skulle ändå inte göra sig bra på mina ben. Popbyxan missklär mig.
Vad kan sägas om detta som inte redan är sagt. Fastän det för varje människa är en ny erfarenhet. Först svältens eufori, tills man en dag upptäcker hur urholkad man blivit. Hur omärklig, ren och klar men tyst och glåmig. Så lätt i början, så svårt att komma tillbaka. Varenda hekto en smutsfläck i pannan.
Hon som är min spegel och mitt ljus. Hon som fick mig att förstå. "Man tror att man ska lyckas undvika att tänka på mat", sa hon. "Men vad som händer är att man tänker alltmer på mat, tills mat är det enda man tänker på." Det gör mig ont om henne och alla systrar.
Nog kan jag nyttja den postironiska vokabulären. Nog kan jag. Men till vilken nytta, när hungern river. O, mamma, kan det här vara slutet. Så tänker jag varje gång fastän det bara är vanlig huvudvärk. Men det finns en bra sak med katastroferna. De ger näring åt mitt sinne för detaljer.