obsolet

Vilken fin bild! Det är lätt att göra sig lustig över Baez men hon hade sina ljusa stunder. Och hon var oerhört vacker.

Jag tittade in på bokrean en sväng och där stod den plötsligt. Moderna människor, en bok om folkhemmet och jazzen. Var det den jag ville ha? Nej, det var det inte. Jag ska inte köpa något på bokrean eftersom jag inte köper böcker utom i särskilt angelägna fall. Den bok jag senast köpte var Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära i pocket. Den var mycket bra och gjorde ont när den träffade. Genialt komponerad historia och skickligt skrivet inifrån ett socialt missanpassat barn.

Ibland blir jag tokig när jag tänker på tidens gång. Det är omöjligt att bara leva när man minns så mycket som jag. Det låter ungefär som om jag förberedde mig för att dö, sådär som gamla människor gör när de gräver ned sig i minnen och försöker summera. Och det är det jag gör. Förbereder mig. Det har jag alltid gjort eftersom döden flåsar så förbannat i nacken.

I helgen blir det Vasaloppet. Passar bra eftersom jag missat nästan hela VM i Sapporo. Längdskidor är trivsamt med Jacob Hård och en kopp kaffe till.

Varför är det bara pensionärer som tar bananer i plastpåsar?

Hos mamma fann jag en av mina önskelistor från 1997. Det stod ungefär såhär:

HANNA 1997
Bok om Beatles
Kläder
Böcker om moderna människor

Jag vet verkligen inte vad jag menade med det där sista. Antagligen hittade inte mamma någon sådan bok utan köpte en McCartney-biografi istället, den där jag ännu inte har läst.

... Zank Frappa!

Och på radion talar de om samlande. Vad driver en människa att samla? De intervjuar en person som har samlat på tändsticksaskar i 30 år och har 13000 stycken. Särskilt är han nischad på Stockholmskrogar: "Jag är ju en gammal festprisse och har varit mycket ute i svängen, men vi asknördar är ju ett utdöende släkte." Den här snubben är drygt 40 år gammal och har alltså varit asksamlare sedan barnsben. Tänk om jag själv hade fortsatt med mina barnsamlingar. Glasskedar i plast och raketploppar var jag mest inne på. Nu har jag mina Bamse och det är vackert så.

Var du utanför landets gränser? Rökte du cigarretter? Vilken var din favoritfärg? Vad var det för märke på din tandkräm? Hur stora tankar tänkte du? Blev dina händer klibbiga av att skala en apelsin? Drack du alkohol? Såg du sport på TV? Vad åt du till frukost? Plockade du en vitsippsbukett? Hur många hjärtslag per minut? Hur många milliliter i en genomsnittlig tår? Försvann dina strumpor oförklarligt? Paul eller John? Vilken färg var det innanför dina ögonlock? Var du bra på matematik? Drack du cigarretter? Tyckte du om att gå barfota i gräset? Frös du om händerna när det var vinter? Lade du handen på hjärtat? Fick du skoskav? Hade du en abstrakt inre bild av tiden? Vilket ord yttrade du flest gånger? Hur känns det att dö?

Vi fikade på Frälsis idag. Billigt och bra.



Domkyrkan är en av de bästa byggnaderna i Uppsala. Får jag tömma mina frågor i dig när de blir mig övermäktiga? Ingen människa kan svara och vissa dagar finns bara frågor.

Störtskön fest jag var på häromdagen. Ciderbål, tomathalvor, allt förberett.

Minnena, hur de faller över mig, ett efter ett. Det är småsaker, struntsaker, men så viktiga att jag inte vet vilket jag först ska fånga. En tanke plågar mig: allt som finns kvar av det levda livet är minnen. Om jag glömmer dem har jag inte levt. När en detalj tränger sig fram ur hjärnans innersta delar bevisar det att det finns tusentals andra detaljer - som för tillfället förgås i glömskans flod. Men viilken lycka att få ägna dagar åt att själv sjunka ned i denna flod och vaska fram guld där. För det är guld. Det är guld.

Mormor for runt i skolor över hela landet och berättade om sina barnböcker. En dag skulle hon komma till min skola. Det var en stor dag. Jag gick i ettan eller tvåan och var stolt. När mormor hade gjort sitt framträdande var skoldagen slut och vi skulle gå hem. Hon frågade då mig och mina kompisar, det var väl en två tre stycken, om vi ville ha glass. "Nä tack", skyndade jag mig att säga för jag ville inte att mormor skulle känna sig tvungen att bjuda alla flickorna. De andra sa förstås jaa i kör och så gick vi nedför backen till Ica-affären. Det var en högst penibel situation för mig. Jag minns allt så tydligt: cykelbanan, solskenet, skolgården. De insmickrande sockerjäntorna. Väl inne på Ica satte de igång att välja glass. "Ska du inte ha någon, Hanna?" sa mormor och här blev det ännu mer penibelt därför att jag ju hade sagt nej från början. Så jag valde en av de billigaste glassarna (Vaniljpuck? Päronsplitt?) för att så gott jag kunde minska mormors utgifter.

En annan gång lekte vi på skolgården efter skolan och plötsligt kom en av mina kompisar och sa att det stod en gubbe i skogen och frågade efter mig. Jag tittade bort mot den lilla skogsdungen som kantade skolgårdens ena sida. Där stod farfar. Då mindes jag att han skulle passa mig efter skolan eller hur det nu var, men att jag glömt att gå hem. Och så iddes han inte gå längre än till skogsbrynet. Kanske hade han keps på sig, jag minns inte.

Jag borde väl slå mig fram. Va? Alla andra gör ju det. Alla andra som man hittar när man surfar på internet, alla som jag ville bli som när jag var liten och som jag fortfarande identifierar mig med därför att åren fram till tjugo är så avgörande. Men jag inser att jag har gått en annan väg. Jag har vikit av. Jag är inte som dem längre. För jag drömmer om dansande älskande i gröna skogar, jag drömmer om människor som brutits ned av sjukdom och sorg och jag ångrar att jag inte sade vad jag ville ha sagt innan det blev för sent. Dessa drömmar har förflyttat mig. Jag vill inte slå mig fram och jag är trött på att det känns som om man måste. Jag hatar konkurrens. Jag vill spy galla över konkurrensen tills den vrider sig i grönt slem. Jag vill inte börja varenda mening med 'jag'.