obsolet

Jag älskar fotboll. Jo, jag tror jag gör det. Åtminstone i storslagna sammanhang. Jag trodde länge att det enbart var min nationalistiska ådra som gjorde det, men efter kvartsfinalen Ryssland-Holland insåg jag att det är något annat. Nu är det inte den svenska idrottsglädjen, utan den ryska.

I vår värld finns verkligen ett behov av sporthatare. Absolut. Människor som tar avstånd från sport är intressanta och beundransvärda. Så är det bara. Det är dem man vill lämna över regeringsmakt till etc. Man vill inte ha en statsminister som drar på sig matchtröja och umgås med s.k. fans. Vi ser dem överallt. Brölande ungtuppar som laddar inför en match med svett och öl. Herregud, de tar fotbollen som en ursäkt för att sänka sig till apnivå. De har inte insett det sofistikerade i sporten.

Själv anser jag mig vara en sofistikerad fotbollsälskare. Jag beskådar de manliga kropparna, jag väljer mina objekt. Nu till exempel denne Arsjavin. Vad är det med honom? Han ser ut som en ung lovande författare eller skådespelare i någon halvdan Tolstoj-dramatisering eller hamnsjåare eller något sådant. Inte fotbollsspelare. Ja herregud, han är stilig. Vilka dribblingar! Vilken scenisk närvaro! Allt detta gräs och svett. Jag vill inte veta att de äter efter matchen eller hur fult språk de har. Jag vill bara ha deras kroppar, deras nollställda ansikten.

När jag var liten var det hembygdsgård, halvrisigt fiolspel, resning av stång, karlar i folkdräkt, fruntimmer i folkdräkt. Mamma och pappa spelade fiol. Då fick man en gratis fikabiljett. Kaffe och brödportion. Kanske var det några tanter i hembygdsföreningen som bakat. Bulle, sockerkaksskiva och ett par småkakor. Gärdebylåten. Jag saknar allt det där på något vis. Gemytligheten. Nu försöker man trösta sig med sill och potatis så gott man kan. Någon sprit får jag ju inte.

Det kommer över mig ibland. Att han inte finns längre. Hur mycket han fattas. Jag vet inte om jag någonsin sörjt honom. Jag tror jag hoppade över allt det där. Men han fattas. Jag ser andras morfäder och farfäder på kort och de ser unga ut, eller gamla, men de lever, de är där. Allt syre tar slut då. Det blir vitt, blankt, framför ögonen.

Jag föreställer mig huset där han bodde. Minns hur det kändes när man kom körande ned på den smala grusvägen. Det händer inte mer. Huset finns kvar, men han är borta. Man har rensat bort hans saker. Nu ska köket renoveras.

Det är inte mycket som blir kvar av någonting. Man bara hamnar någonstans.

Ur en norsk föräldrabok från (!) 2001.

"Lycklig den som har en huslig man som bistår med allt det praktiska de första veckorna. Läs mer om det i pappakapitlet. Inte alla har en sådan tur. Finns det någon annan person att mobilisera? Mamma? Syster? Faster? Väninna? Det här är ofta en period då du kan ha särskilt behov av gemenskap med andra kvinnor."

"Min väninna från Biri går själv idag på barnsängsvisit med dekorerad smörgröt i en burk som man gjorde på landet förr i tiden."

Många verkar tycka att Joey inte är en av de bästa låtarna på Desire. Det begriper jag inte när refrängen är sådär skön och slagkraftig att man bara måste sjunga med i den. Att låten är så lång och tradig är en poäng i sig. Alla tillsammans, en gång till: "Joey, Joey....."

Joey, Joey
King of the streets, child of clay
Joey, Joey
What made them want to come and blow you away?


Annars har jag aldrig varit något stort fan av Desire. New morning till exempel står mig närmare. Vad Desire har som de andra plattorna saknar är förstås Emmylou Harris. Hennes röst fungerar bättre ihop med Dylans än vad någonsin Baez gjort. Vilket kanske mest beror på att hon sjunger bättre. Jaja.