obsolet

Vi har ägnat midsommaren - och veckan därföre - bland annat åt Mods-trilogin. Vi har förstås inte kunnat låta bli att falla in i haschtomte-jargongen. "Du är ju torsk på Eva för fan, du har ju torskat på familjen", "Äh vad fan, T-centan, vad är det för ett jävla hak", "Nu får dom för fan ta å kamma sig", "Man skulle ju vilja leva nåt bast till". Moffe hit och torska dit, ja ni hajar. Jag diggar det där tugget.

Vad jag tänkte säga var att det är något med Kenta som liksom fastnar. Jag kan inte sluta tänka på honom. Kenta Kenta Kenta. Stoffe Stoffe Eva Kenta.

Det mest frapperande var övergången mellan första och andra filmen. Tio bast hade gått, men de här snubbarna hade åldrats minst trettio. Jävla träsk. Och så den där yuppien till son han hade fått, Kenta. Det var nästan det värsta. Yuppies kan ju bara gå och dra nåt gammalt över sig alltså.

Kartongerna på min pappas vind. Man kan räkna dem men de är ändå många. Efter många år tvingas jag öppna dem igen och överväga innehållet. Är det allt som finns kvar? Åtta kartonger fyllda med leksaker och dockkläder och människokläder. Jag lyfter upp tröjan med blåa fåglar och trycker den mot näsan. Och se, där har vi den lilla ekorrfamiljen och där elefantfamiljen, alldeles luddiga små figurer som nu kasseras. Även djuren med en klämma i ryggen som knep runt ens fingrar, även dessa går i soporna. "De är ju utslitna", ursäktar jag mig. Det blir en stor hög med sådant som ska slängas. "Okej, då hivar vi det här", säger pappa. "Nej vänta!" Jag måste tillbaka till sophögen, måste rädda en plastservis i dockformat från glömskan, och ett gult stickat lejon med magnet. Du får stanna, lilla lejon, var inte rädd.

My little pony-samlingen, var är den? Det rosa slottet? Och stensamlingen i en tom chokladkartong (de där klotrunda med nötter i guldpapper)? Antagligen försvann de vid förra gallringen. Nu ska pappa flytta igen och därigenom tvingas jag till ännu en övervägning. Barndomen i sju kartonger. Jag undrar vilka madeleinekakor jag redan slängt. Jag undrar hur de hade smakat. Jag undrar om jag ångrar mig.

Även jag måste dra mitt strå till stacken och uppmärksamma Povel Ramel nu när han slängt in handduken. Jag har aldrig varit någon stor Povel-fan men nog hade han sina ljusa stunder. Hans fånfjollighet var cool men ibland blev han lite väl töntig. En eller ett par av ordvitsarna hade faktiskt kunnat strykas. Men på det hela taget måste jag lyfta på hatten.

... men gud välsigne TV-sporten. Ingenting är lika ångestdämpande. Kommentatorerna har alltid samma tonläge: något slags faktaspäckad extas. Det är obetydligt, det är helt normalt, det är TV-sporten. Alla är med, det är "äkta svensk idrottsglädje" som jag skrev i min dagbok 1994. Alla urklippta Ravelli-foton, och fotboll blir för mig aldrig något annat än 1994. Jag säger: men släng in Dahlin för sjutton. Jag säger: ingen dribblar som Brolin. Och jag minns mina magpirriga timmar på Eyravallens läktare, jag minns glassen i pausen och de trettio kronorna i inträde. Då var sporten en nyckel till den hemliga pojkvärlden, de blåa (?) pojkrum jag blott i tanken fick komma in i. Pojkkamraternas stickade tröjor som råkade vidröra mig. Är det därför jag andas lugnt till TV-sporten nu? Det talas om ett kommande VM i friidrott och tack gode gud. Oavsett vad som händer kommer det att springas och hoppas och kanske, kanske behöver man bli räddad just då.