obsolet

Jag masserade henne också. Hon behövde bli vidrörd, det kände jag, så jag ställde mig bakom henne och lade mina händer på axlarna. Hon doftar lite sött, det är någon parfym hon har, och allt är så mjukt och torrt och fint. Det är en levande mormor, ännu en levande mormor som tycker om när man tar på henne och pillar i det tjocka håret. "Tack för massa-gen", sa hon, med betoning på "gen". Hon ska alltid skoja till det, vrida och vända på orden. Om hon till exempel ska säga "en virkad hatt" blir det "en harkad vitt". Det är sådan hon är.

Jag saknar att fläka ut mig över tangenterna. Nu går det knappt längre. Fingrarnas minne sjunker djupare och djupare in i köttet. En dag i drömmarnas våning ska jag ha ett vitt rum med en vit flygel. Då skall jag spela igen. Extreme Makeover home edition, kom och hjälp!

Mormor spelade boogie-woogie. Hon spelade Schubert och Beethoven också, men hon kunde inte låta bli att jazza till dem. Min synkoperande mormor. Hon gjorde synkoper av allting.

Och så har jag ett fotografi där mormor sitter med huvudet tätt intill högtalaren och lyssnar på Janis Joplin som sjunger Me and Bobby McGee. Jag bär det alltid med mig. Det är en sak som bara jag begriper.

Hur kunde det bli så politiskt inkorrekt att bry sig om sina rötter? Det är fult nu. Man ska bryta upp och adoptera hejvilt och skaffa nätverk med regnbågsfärger och strunta i blodet. Men jag blir anemisk hela tiden. Måste samla mitt blod så inget går till spillo.

Och snart ska jag hem igen. Jag är redan där och ser mig om. Fastän Örebro har varit snällt, har varit viktigt, kallt och tyst. Man får lov att minnas. Men farfar, om du dör så dör jag.