obsolet

Jag fann en gammal banvall, övergiven och nedsänkt i gräs. Det var en av höstens första färgrika dagar. Jag lät stegen följa på varandra, ett efter ett, utan att kartlägga min vandring i förväg. Plötsligt fanns där en öppning i ett stängsel och jag kröp genom den. Så, det här är alltså en banvall, tänkte jag. Alldeles i mina trakter, men en plats liksom gömd för ögat. Här blommar årets sista rödklöver.

Vad är det med banvallen? Vari består dess hemlighet? Allting hörs här, allting syns. Också syrsorna spelar här och jag hukar mig ned för att spåra ljudet.  Se, där sitter den lilla insekten och den tystnar när jag ser på den. Dess öga liksom förstoras som om den kände min närvaro och jag måste tilltala den, åtminstone hälsa. Det är ett förvånansvärt litet djur, tänker jag.

Jag reser mig och ser bort mot den moderna järnvägsstationen. Man kan höra utrop om inkommande och avgående tåg, man kan se människor på väg, men allt tycks främmande. Här, hundra meter bort, är man i en annan dimension. Ingen kan ha beträtt den här platsen på länge, för jag ser en yoghurtburk av plast, minst tio år gammal. Burkens formgivning avslöjar dess ålder, liksom smaken mango-banan som inte finns på hyllorna just nu.

Trälårar, rostiga tunnor och rester av gammal räls ligger utspridda i gräset. Jag kliver upp på en räls och börjar balansera. Man lurar tiden när man går balansgång, tänker jag. Varje steg innefattar hundra tankar. Efter några meter stegrar sig rälsen och avståndet till marken ökar. Man tvingas måtta sina steg med större precision. Till sist huggs den av: en järnväg rakt ut i tomma intet. 

Sedan ber jag mitt hjärta att inte klippa av den här tråden.