obsolet

Nu har bibliotekarietramset börjat. Jag är skeptisk. PBL hit och PBL dit. Varför inte helt sonika kalla det grupparbete? Men jag vet. Så sent som i våras skulle jag gjort vad som helst för att ha en skola att gå till. Och nu har jag det. Varför ska man alltid höja ribban? Vidare, vidare, vidare, så fort man nått något slags mål. Som nu. Jag har min tillvaro bestämd för två år framåt, vilket innehär att jag slipper grubbla över min ekonomi vareviga dag och känna mig som en ickemedborgare. Men istället inställer sig den gamla vanliga saknaden utan namn. Tomhet, allt är tomhet.

Så snärjs man i mörkret, tvingas lägga sig. Kan det bero på vädret, Monica? Men Monica finns inte mer. Hon har gått i pension. Och nu saknar jag dig, Monica.

- - - - -

Fem minuter senare drar jag upp mig själv med våld. ”Kanske behövs bara lite musik”, säger jag, och sätter på en samlingsskiva med The Byrds. Mr Tambourine man är bra, men när All I really want to do kommer hör jag A. skratta från badkaret. Ja, Roger McGuinn är och förblir en tönt. Men David Crosby är cool.

Eight miles high är suggestiv som fan. Jag minns när jag hörde den första gången på gymnasiet. Jag låg utsträckt på min säng iklädd något batikfärgat och svävade bort i en lycklig vision av allt, allt det som bor i musiken och som aldrig blir verklighet.

To everything there is a season
And a time to every purpose under heaven