Ett modest förslag
Man spenderar inte tid. Man tillbringar den.
Visst kommer svenska språket med tiden ha anammat lika många anglosaxiska som fordom tyska stildrag. Måhända är det blott ett tecken på förbrödring och försystring och allt det där. Men snälla ni, låt oss ändå värna om vårt språks finlemmade små nyanser. Låt oss lugnt spendera våra pengar, och blott dessa, ett tag till.
Bra talat!
Man kan såklart också fördriva tid. Men aldrig spendera den, vilket personer i min omgivning faktiskt tror, även de som haft språkligt vett i övrigt (inga namn, men en foträt...hihi)
För övrigt ska jag inte till stan och köpa tumplektrum , sedan ska jag träffa Judit Flax.
Jag menade förstås att jag ska i-n till stan.
Eller kan man möjligen spendera tid om man liksom har tid som man gör av med, slösar med. Alltså som en helt annan betydelse av vad man gör med sin tid, i likhet med att göra av med pengar. Spenderar man tid om man i utbyte mot tid får något annat? Kanske om man arbetar? Totalt förvirrande. Lars-Gunnar Andersson, hjälp!
Åh, men Hanna, har du då aldrig läst Metaphors we live by? Nästan alla ord vi använder i samband med tid kommer ursprungligen från pengar. Precis som man diskuterar en diskussion med ord som kommer från krig.
Nej, den har jag inte läst. Vem har skrivit?
George Lakoff (en gammal språkräv) och Mark Johnsson. Vi läste den under stilistikkursen i Svenska C. Snårigt, men väldigt intressant. Jag har den i hyllan om du har tid att spendera :)
Vid närmare eftertanke har jag nog läst ett utdrag ur den nån gång. Men jag står fast vid att det låter fult att spendera tid. På samma sätt som det är synd att folk säger själv när de menar ensam. Det kommer snart inte att vara någon skillnad mellan de orden. Det är lite trist, tycker jag.
Är inte själv samma som ensam då?
Jag föreslår att vi åtskiljer att spendera och att tillbringa tid, såtillvida att spendera tid är något man gör i otålig väntan, du vet, när man har för mycket och behöver bli av med den. Hur man nu kan ha för mycket tid. Men jag skulle nog säga att min morfar, när han ligger ensam och väntar att dö, spenderar sin tid med att lyssna på klockans tickande. För han vill ju inte ha den.
När man tillbringar stannar man liksom upp, och tar tillvara. Då försvinner inte tiden utan.. uhm.. investeras? (Tillbaka till pengareferenserna.)
Jo, språket förändras ju hela tiden, det är bara att acceptera. Det verkar som om de flesta akademiska institutioner är ganska språkliberala, vilket ju i grund och botten är av godo. Men ibland måste man ju ryta till lite. :)
Apropå själv och ensam saxade jag en förklaring ur Svenska språknämndens frågelåda:
"Varför bör vi skilja på själv och ensam? Kan man inte lika gärna säga "Jag var själv hemma" som "Jag var ensam hemma"? Det viktigaste argumentet är förstås att orden har olika betydelser: själv betyder 'utan någon annans hjälp'; '(som avser) den egna personen', medan ensam betyder 'utan någons sällskap'.
Grundbetydelsen i själv och ensam ligger ju ganska nära varandra, och det har blivit allt vanligare att många i dag använder själv i betydelsen 'ensam'. Det gör inte så mycket i fall som "Jag var själv hemma". Där förstår man att det betyder 'ensam'.
Men vi kan jämföra två andra meningar: "Kalle fick äta själv" och "Kalle fick äta ensam". Den första betyder att att ingen behöver mata Kalle, utan han klarar av att äta utan hjälp. Den andra betyder att Kalle fick äta utan sällskap. Om man använder själv i betydelsen 'ensam' i den meningen kan det bli tolkningsproblem. Därför är det bra att försöka hålla isär orden.
Därför är det egentligen bara "Jag var ensam hemma" som är rimlig."
nu är pelle mätt på glass, men en biff skulle smaka ganska bra.
Bra där, fröken Pellfolk!
Ah, mycket bra förklaring. Det tänkte jag inte på. Språkets subtila små nyanser ger mig nästan gåshud, oh ja!