26.1

Mitt förhållande till skönlitteraturen har varit liksom dävet på sistone. Jag har inte haft lust. Och jag har inte hittat de där böckerna som lyfter mig. Men nu steg jag in i Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget. Ja, jag verkligen sänktes ned i den, som om jag hade fått smaka av Skalmans liberintroduktor. Det var A. som läste den först och han vart som gripen av den och så läste jag den jag med. Den ligger fortfarande tung i mig, boken. Den ligger där och talar om skuld och kredit, om guds räkenskap på yttersta dagen. Vad vet väl en människa, och vem är hon att döma om en annan?

Jag tänker att man måste bli som karg av att bo där oppi myrlandet. Fast med en sträv värme i händerna. Och så denna värme i mitt bröst och hur jag tycker om dem, de som finns för mig. Tack.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback