obsolet

Det här är till dig. Jag ska berätta något viktigt för dig. Boken blev så tung och trasslig. Hoppas du förstår bättre såhär. Jag struntar i litterära kvalitéer. Undantagstillstånd.

Alltså. Jag fick ett dödsbud. Sedan blev det sig liksom inte likt. Det dyker upp i huvudet hela tiden: en slägga av tung vetskap, slag på slag. Hur det förflutna bryter sig in i det nuvarande, tar ut sin rätt.

Varför gjorde han det? Han måste ju ha varit vid förtvivlans gräns. Även jag har trott mig vara där, men jag har alltid valt livet. Till vilket pris som helst. Och det är synd att det skall behövas död och elände för att man ska kunna skala av alla oväsentligheter och nå in till själva varandet. Dra händerna genom gräset, glömma ordet rastlöshet och känna sin existens ut i fingertopparna. Det är för sent att ge honom upprättelse. Men jag ska försöka ta lärdom. Förresten har jag nog inte alls varit där, vid gränsen. Hur vet man? Jag vet inte.

Igår gav jag mig åt Matteuspassionen, första stycket, därför att det är den musik som är tyngst och mörkast men samtidigt så mäktig att man blir vilande. Större än människan. Jag var tårar men ljudlös. Sju minuter, näsduk, börja om.

Det är inte mycket mer än så här. Jag önskar jag kunde stanna i det avskalade. Men det går inte. Dimman lättar, dag för dag. Man måste handla mat. Bredvid mig på gräsmattan: ett spädbarn i en vagn som hostar i sömnen. När det varit tyst länge blir jag orolig och måste gå och se efter att barnet lever.