obsolet

Italiensk  balkong
Järnmasken på, skruvstädet åtspänt. I spegeln tycks ansiktet främmande, men inte inifrån. Min kropp tilltalar mig men inte ansiktet. Huden tar färg, det är behagligt. Men järnmasken gör mig ful. Jag grimaserar i spegeln, försöker få liv i musklerna men det hjälps inte. Håret bär jag ofta hopknutet härnere. Röd snodd.

Hemkomst
Det finns ingenting som inte skaver. Det som skaver minst är gränslanden mellan här och där, nu och sedan. De skattefria zonerna. Att se Öland från ovan i gryningsljus, tänka mitt land! mitt land! Jag vågar nu äntligen lita på vår kapten. Han kommer att landa, tänker jag, och det gör han också, nästan obemärkt.  Allt är blankt på Arlanda i gryningen, allt glänser nystädat och svetten dunstar fort. Så blir man rusig av hemkomst, vet att det inte är lång tid nu mellan mitt skinn och hans.

Jag bär
Jag vänjer mig aldrig. Det är omöjligt att flyga. Flugor och fåglar kan men inte människor. De är lika rädda allihop, jag vet det, fastän de beställer sprit, småpratar och pysslar med sina matboxar. Det är inte bara höjden. De är rädda för sina liv, för sitt allvar, för tomrummet. Och jag bär det åt dem. Någon måste göra det och fruktan väger tyngre i flygplan. Det är ingen fara, jag bär alltihop.