Jag saknar mitt piano

Jag saknar att fläka ut mig över tangenterna. Nu går det knappt längre. Fingrarnas minne sjunker djupare och djupare in i köttet. En dag i drömmarnas våning ska jag ha ett vitt rum med en vit flygel. Då skall jag spela igen. Extreme Makeover home edition, kom och hjälp!

Mormor spelade boogie-woogie. Hon spelade Schubert och Beethoven också, men hon kunde inte låta bli att jazza till dem. Min synkoperande mormor. Hon gjorde synkoper av allting.

Och så har jag ett fotografi där mormor sitter med huvudet tätt intill högtalaren och lyssnar på Janis Joplin som sjunger Me and Bobby McGee. Jag bär det alltid med mig. Det är en sak som bara jag begriper.

Hur kunde det bli så politiskt inkorrekt att bry sig om sina rötter? Det är fult nu. Man ska bryta upp och adoptera hejvilt och skaffa nätverk med regnbågsfärger och strunta i blodet. Men jag blir anemisk hela tiden. Måste samla mitt blod så inget går till spillo.

Kommentarer:
Postat av: Anders

Bra där! Fram för rötter!

2006-11-28 @ 15:22:18
Postat av: stina

När min mormor dog hittade jag en flickbok som min mamma hade haft. Den handlade om en norsk flicka som bodde ensam med sin mamma. Hennes pappa hade spelat fiol men det fick man inte prata om. Men flickan, som var rysligt begåvad men lite utanför i skolan, spelade bakom ryggen på mamman. Bland annat bildade hon en trio tillsammans med en skolkamrat och hennes bror. Brodern spelade piano men, usch och fy, han spelade boogie woogie! Och jazzade till Beethoven. Han lärde sig veta hut sen, och lärde sig hur den RIKTIGA musiken låter.

Flickan blev sedermera beundrad av alla sina skolkamrater, förlåten av modern och tillsammans med sin stilige fiollärare.

Postat av: Hanna

Ja, det låter som en tjusig historia.

2006-11-29 @ 16:10:58

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback