obsolet

Efter många om och men har jag nu en liten oansenlig cd-skiva med Groupas två skivor Vildhonung och Utan sans. I mp3-format visserligen, men what the heck. Det är en ynnest. Och inte enbart av nostalgiska skäl. Vildhonung är paradiset.

För första gången märker jag att minnen döljer sig även i mina ben. De minns hur det var att lära sig dansa schottis. Ett två tre, ett två tre, och så snurra runt. Och när jag tar några prövande steg i rummet dyker orden upp: "Mamma när blir det schottis igen?" För det var alltid två danser av varje slag efter varandra: två schottisar, två polskor, två valser, två mazurkor. Och golvet var insmort med stearin för att skorna skulle glida bättre. Doften av stearin, svett och kaffe. Immiga fönsterrutor. Cirklarna i rummet. Och så fanns det en man vid namn Åke som alltid lyfte upp mig på en hatthylla.