obsolet

Jag borde väl slå mig fram. Va? Alla andra gör ju det. Alla andra som man hittar när man surfar på internet, alla som jag ville bli som när jag var liten och som jag fortfarande identifierar mig med därför att åren fram till tjugo är så avgörande. Men jag inser att jag har gått en annan väg. Jag har vikit av. Jag är inte som dem längre. För jag drömmer om dansande älskande i gröna skogar, jag drömmer om människor som brutits ned av sjukdom och sorg och jag ångrar att jag inte sade vad jag ville ha sagt innan det blev för sent. Dessa drömmar har förflyttat mig. Jag vill inte slå mig fram och jag är trött på att det känns som om man måste. Jag hatar konkurrens. Jag vill spy galla över konkurrensen tills den vrider sig i grönt slem. Jag vill inte börja varenda mening med 'jag'.