Apropå

Apropå Martina Lowden. Jag hade för många "jag älskar dem" som tvunget ville bli skrift. Alltså: inte tillräckligt sparsmakad.

Sedan fick jag en mjältsjuka att skriva om men den blev ordlöshet. Hjärtat höll andan, språket försvann. När det kom tillbaka fick jag börja med "hej", "goddag", "kaffe tack" och sådant. Samt mitt namn med alla bokstäver intakta.

Alltså jag gillar henne ju. Jag begriper Enar-vurmen. Min mormor ville ha skottpengar på Enar Åkered men jag har byggt många helger kring DN-korsord. Ensamheten förstår jag, skönheten och oron.

Dock begriper jag inte den aparthet som yttrar sig i bibliofili. Åtminstone inte på det sättet. Eller jag vet inte. Jag har käpphästar och de är inte intellektuella. Sådant räddar inte. Inte mig.

Dagens höjdpunkt: jag plockar fram tre gamla notböcker med Buxtehudes orgelverk och en hand sträcks fram mot mig över disken. En handskakning för Buxtehude.

Jag har för många minnen. Till exempel sommaren på Saltoluokta fjällstation med fjällkrocket och krypkasino framför brasan och fjällbäcksvatten i kåsa och alla dessa fioler. Det finns inga ord för det jag ville berätta. Dessutom saknas målgrupp.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback