Kartonger

Kartongerna på min pappas vind. Man kan räkna dem men de är ändå många. Efter många år tvingas jag öppna dem igen och överväga innehållet. Är det allt som finns kvar? Åtta kartonger fyllda med leksaker och dockkläder och människokläder. Jag lyfter upp tröjan med blåa fåglar och trycker den mot näsan. Och se, där har vi den lilla ekorrfamiljen och där elefantfamiljen, alldeles luddiga små figurer som nu kasseras. Även djuren med en klämma i ryggen som knep runt ens fingrar, även dessa går i soporna. "De är ju utslitna", ursäktar jag mig. Det blir en stor hög med sådant som ska slängas. "Okej, då hivar vi det här", säger pappa. "Nej vänta!" Jag måste tillbaka till sophögen, måste rädda en plastservis i dockformat från glömskan, och ett gult stickat lejon med magnet. Du får stanna, lilla lejon, var inte rädd.

My little pony-samlingen, var är den? Det rosa slottet? Och stensamlingen i en tom chokladkartong (de där klotrunda med nötter i guldpapper)? Antagligen försvann de vid förra gallringen. Nu ska pappa flytta igen och därigenom tvingas jag till ännu en övervägning. Barndomen i sju kartonger. Jag undrar vilka madeleinekakor jag redan slängt. Jag undrar hur de hade smakat. Jag undrar om jag ångrar mig.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback