27 mars 07, jag var där
Lysande skrivet. Bland det mest mänskliga jag läst om Dylan. Du har fångat hans storhet perfekt.
Ja, så kände jag också när jag läste det här inlägget. Befriat från allt utanverk och pretentioner. Först var jag inne på att klippa ut och citera men det är bättre att läsa hela, fint att fler får läsa!
Känslan för Bob, det är nog något som växer fram (jag gillade ofta det jag hörde men trillade inte dit förrän sent, sent, med assistans!) Dylan är som en tavla man kan passera 99 gånger och sedan för hundrade gången plötsligt se något, och så förstår man.
Ja, så var det. En uppenbarelse och en urkraft. Det tog sin tid men sedan varar det. Och ibland, behöver man assistans..:)
Ni har rätt: när man förstår Dylan slår han ner som en blixt och sedan är man aldrig fri. Som om han sjunger inifrån en själv. Så var det iaf för mig. Den där j-a Bob har räddat mig ett otal gånger.