27 mars 07, jag var där

Bob Dylans framträdande på Debaser var magnifikt. Magnifikt? Historiskt? Storartat? Man bläddrar bland superlativer men inga ord är självskrivna. Allt jag vet är att vi var där, längst framme vid scenen, och bevittnade händelsen. Det är tröttsamt när folk såväl före som efter ältar setlistor och jämför konserter. Horsens, Leipzig, Genua, London, Santa Monica, I don't care. De är missnöjda för att han spelar den låten och inte den eller för att han alltid avslutar med Watchtower eller för att ljudet är bra eller dåligt eller för att han bara spelar två toner på munspelet. Jag bryr mig inte om det där. Vad jag bryr mig om är vara i hans närhet. Därför fäster jag all uppmärksamhet jag har vid anletsdrag och benföring och det utommänskliga. Det är mer dansshow än konsert, tänker jag. Det är lika mycket Chaplin idag som 1961, om inte ännu mer. Det finns en sårbarhet idag som inte fanns då, en tafatthet och en oroväckande tystnad. Han ikläder sig rollen som sig själv, it's Halloween, I've got my Bob Dylan-mask on, masquerading. Allt studeras, av dem och av mig. Vissa står stilla i tårar och begrundan, vissa rockar loss och låtsas det är Springsteen de har framför sig. Minsta ryckning i mungipan kan saliggöra eller såra. Han har alltid varit sådan, all I do is protest. Jag är sårad, jag är lycklig, min enda sorg stavas ålderdom.

Kommentarer:
Postat av: Mikael

Lysande skrivet. Bland det mest mänskliga jag läst om Dylan. Du har fångat hans storhet perfekt.

2007-03-30 @ 09:56:48
Postat av: Anders

Ja, så kände jag också när jag läste det här inlägget. Befriat från allt utanverk och pretentioner. Först var jag inne på att klippa ut och citera men det är bättre att läsa hela, fint att fler får läsa!

Känslan för Bob, det är nog något som växer fram (jag gillade ofta det jag hörde men trillade inte dit förrän sent, sent, med assistans!) Dylan är som en tavla man kan passera 99 gånger och sedan för hundrade gången plötsligt se något, och så förstår man.

2007-03-30 @ 10:29:22
Postat av: Mikael

Ja, så var det. En uppenbarelse och en urkraft. Det tog sin tid men sedan varar det. Och ibland, behöver man assistans..:)

2007-03-30 @ 10:37:46
Postat av: Hanna

Ni har rätt: när man förstår Dylan slår han ner som en blixt och sedan är man aldrig fri. Som om han sjunger inifrån en själv. Så var det iaf för mig. Den där j-a Bob har räddat mig ett otal gånger.

2007-03-30 @ 11:00:01

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback