obsolet

Jag putsar skorna och inväntar ett seminarium som jag inte läst ett ord till. Igår åt vi sushi men det är ta mig fan inte gott längre. Avocado och gröt är det som gäller, och snart kommer ju vårprimörerna. Give me a string bean I'm a hungry man. Tidningspapper är bäst tror jag. För skoputs alltså. Är detta en blogg? Är detta skammens rodnad? Det är som när man tänker om tv-sporten att det här är allt jag har. Det är som att ta på sig något rött för att få syn på sig själv i spegeln. Det är skammens rodnad och medvetandets ström eller kanske skammens ström och medvetandets rodnad. Det är Gates of Eden och jag får blodsmak av rösten som vid vissa tillfällen är oresonlig. Och han säger all of my songs are protest songs, all I do is protest, och man vet att han har rätt och att det skulle varit rätt även om han hävdat motsatsen. Det har kommit så mycket emellan men från början var det orden som tog mig, orden och rösten. Darkness at the break of noon shadows even the silver spoon. Det är en enda lång litania och vartenda ord är liksom sammanvuxet med mig, den jag blev. Och jag minns när jag första gången hörde Visions of Johanna i någon live-upptagning och var helt utslagen flera dagar därför att något konstigt hände med mig. I efterhand kunde jag konstatera att jag måste ha lyfts ett par centimeter över verklighetens yta, jo det är sant, det satt kvar i flera dagar. Det var då jag första gången tänkte att vissa av hans sånger inte är linjära utan mer ett slags tillstånd. Name me somebody that's not a parasite and I'll go out and say a prayer for him. Som om han satt där på scenen och blev något slags schaman. Samtidigt förblev han en Chaplin-figur. Gud och gycklare i samma gestalt. Jag ägnade timmar åt att försöka komma fram till vilka färger som fanns i den där sången, målade till och med de exakta nyanserna. Som ett slags experiment, eller kanske livräddning? Det var en ensamhet som föddes då, och någonting annat. Ingenting skulle bli detsamma någonsin mer.