obsolet

Hur många bloggare finns det därute som ställer sig tvivlande till det meningsfulla i att blogga? Hur många bloggare har dålig självkänsla? Bloggar man måhända för att känna sig lite viktigare? Vem är i så fall viktigast: Sigge Eklund eller Jag?

Det är något fel med det svenska kulturklimatet och den svenska jag-klarar-mig-själv-mentaliteten som gör att folk måste konkurrera med andra och göra allt för att synas och stiga i den så kallade hierarkin. (Se, jag gör det ju själv.) Därom håller jag verkligen med den gamle kämpen för folkets kultur, Izzy Young, som jag träffade igår. Om ni är i Stockholm - besök hans butik Folklore Centrum, Wollmar Yxkullsgatan2 vid Mariatorget. Han gör det, han också.

Man vet egentligen inte hur han ser ut. Det enda som sägs är att han har stora, bruna ögon. Jonas Hansen Wergeland. JHW. Jahve.

Jag vet varken till eller från. Jag är tvetydig, dubbelmoralisk och suddig i kanterna. Min mor säger att jag är tydlig men vem tror på mödrar. Nu är jag i Örebro hos min far och han är otydlig så kanske har jag ärvt det efter honom. Nej, det har jag inte. Han tål ju inte när man gör karikatyr av särskilda drag i hans personlighet. Som till exempel att han plockar vinbären systematiskt. Då blir han sur en stund. Sedan gaskar han upp sig och kokar kaffe eftersom det tillhör rutinen. Förlåt mig om jag är som han. Men vi pluggade ju matte tillsammans när jag var liten. Det var roligt. Alltså är jag systematisk och stolt över det fastän ganska stollig också. Men det vet ni väl. 

En liten sten. En liten bärnsten. Jag hittade den i en kartong med barnsaker och jag mindes varenda liten fördjupning i den där stenen. Jag hade sparat på den. Hand i hand med mamma och lek med bollar och farmors hallonsylt och nu är jag här. Jag som aldrig trodde jag skulle bli äldre än tjugo. Alltid dödens flås i nacken, alltid. Även nu. Fastän jag är en annan men alltid densamma.

Och så tänker jag att jag börjar skriva som Mikaela för jag läste just i hennes blogg och jag diggar hennes stil. Det har väl med de suddiga kanterna att göra. Och så tänker jag på min käraste. Och så är jag sådär privat och politisk som bara unga moderna kvinnor kan vara.  

Hemkommen från arbetet. Jag har matat och hjälpt till att styra eltandborste och sagt ett ord då och då om ljusa och mörka ting. Aldrig framstår livets tragikomiska karaktär så tydligt som när man ser en annan människas armod på nära håll. Det armod som inte kan avhjälpas, det som bara är där, punkt slut.

Och så detta förlåt utan mottagare. Jag vill be om nåd för min ovärdighet och min litenhet och jag är inte religiös så vad ska jag göra. Nåd.

Jag måste ta mod till mig och ringa Izzy Young. Det var ju tänkt att jag skulle intervjua honom. Han är nog inte farlig. Bob Dylan skrev ju till och med en dikt om honom. Se här:

You get a bumper and I'll get a fender
We'll go down to the Folklore Center
You get a daft and I'll get dizzy
We'll go down to see old Izzy
What did the fly say to the flea
Folklore Center is the place for me.
I'll make a pie and you'll make a salad
We'll go down to see Jack Ballard.
What did the belt say to the suspender
You got to support the Folklore Center

Fotografiernas tomma ansikten. Alla kvinnor tycks mig vackrare. I svartvitt, med rådjursögon, sjalar, hattar. Men även då, tänker jag, skulle de pyntas som påskris.

Anders bedriver samhällskritik.

Incredible String Band får mig alltid att leva upp. The hangman's beautiful daugther är en sådan där osannolik skiva som inte kan liknas vid någon annan. Det är min glädje.

Det är min glädje. Hur skulle jag kunna njuta av solnedgången på det ultimata sättet, hur skulle jag kunna etablera en inre vuxenhet som raderar den rädsla som hör ihop med själva människovarandet, hur skulle jag kunna omfamna alla jag vill omfamna, hur skulle jag kunna tacka er. Är det omöjligt att göra livet rättvisa?

Det krävs mod. För att härda ut. För att glädjas. Mod. Hjälp mig. Hjälp din nästa. Och säg inte att detta är klichéer. Då slår jag dig med en gymnastiksko.

Jag har varit rastlös. Jag har haft ont i bröstet och oroat mig. Men just nu är det lugnt. Idag ska jag vandra med min lillkusin på stadens gator. Om det vill sig väl ska jag hämta mina nya glasögon. Om det vill sig väl kommer jag att känna mig som ett skogsrå i dem.

Man kan välja Plan B. Man kan bli bibliotekarie som de andra diffusa humanisterna. Låt gå för det. Min eld är den största fastän det inte märks och jag är en bloggkändis i en värld som inte är er värld. Glöm inte: ni är dödliga.