obsolet

Vi måste släppa kontrollen och lära oss att dö.

Min far var organist. I din nöd hjälper dig orgeln, sa han, därför att den är större än du.

Jag föddes i Karesuando. Det finns en silvergruva där. Vi bodde utanför byn i ett grått trähus. Där fanns ren. Köttet blev lagt i salt och fick torka och sedan karvade man bitar. Salt och gott, sa far.

Däruppe biter inte kylan lika hårt, därför att klimatet är torrare. Vattnet leder kyla men när det stelnar går det långsammare. Det är som när hemligheter når en över vattnets yta från de som tror sig vara ohörbara. Vattnet ljuger inte, men isen.

Jag var nio år när jag lärde mig simma. Det var i Pite. Mor släppte ut mig på djupt vatten. Hon släppte, och jag sprattlade. Det var en drastisk åtgärd. Man hade inte råd med fler simskolor.

Det är som en fuga, sa far. Det kommer ljud från alla håll. Om man drar i en tråd så följer hela väven med. Därför ska du sjunga som om allt berodde på din röst. Du ska tro att den bär.

Jag är inte lika hipp som ni. Jag har inte orden fancy och dissa i min vokabulär. Bara om jag vill imponera. Det vill jag ibland men aldrig på flit. 

Hur snygga är ni inte när ni hoppar över frukosten, sitter på på biblioteket hela dagen och pimplar kaffe. Jag glömmer aldrig bort att äta frukost. Det är inte poesi jag tänker på, det är frukost. Och så de där byxorna man så gärna vill ha fast man inte vet var man köper dem. Men de skulle ändå inte göra sig bra på mina ben. Popbyxan missklär mig.

Vad kan sägas om detta som inte redan är sagt. Fastän det för varje människa är en ny erfarenhet. Först svältens eufori, tills man en dag upptäcker hur urholkad man blivit. Hur omärklig, ren och klar men tyst och glåmig. Så lätt i början, så svårt att komma tillbaka. Varenda hekto en smutsfläck i pannan. 

Hon som är min spegel och mitt ljus. Hon som fick mig att förstå. "Man tror att man ska lyckas undvika att tänka på mat", sa hon. "Men vad som händer är att man tänker alltmer på mat, tills mat är det enda man tänker på." Det gör mig ont om henne och alla systrar. 

Nog kan jag nyttja den postironiska vokabulären. Nog kan jag. Men till vilken nytta, när hungern river. O, mamma, kan det här vara slutet. Så tänker jag varje gång fastän det bara är vanlig huvudvärk. Men det finns en bra sak med katastroferna. De ger näring åt mitt sinne för detaljer.

Jag fann en gammal banvall, övergiven och nedsänkt i gräs. Det var en av höstens första färgrika dagar. Jag lät stegen följa på varandra, ett efter ett, utan att kartlägga min vandring i förväg. Plötsligt fanns där en öppning i ett stängsel och jag kröp genom den. Så, det här är alltså en banvall, tänkte jag. Alldeles i mina trakter, men en plats liksom gömd för ögat. Här blommar årets sista rödklöver.

Vad är det med banvallen? Vari består dess hemlighet? Allting hörs här, allting syns. Också syrsorna spelar här och jag hukar mig ned för att spåra ljudet.  Se, där sitter den lilla insekten och den tystnar när jag ser på den. Dess öga liksom förstoras som om den kände min närvaro och jag måste tilltala den, åtminstone hälsa. Det är ett förvånansvärt litet djur, tänker jag.

Jag reser mig och ser bort mot den moderna järnvägsstationen. Man kan höra utrop om inkommande och avgående tåg, man kan se människor på väg, men allt tycks främmande. Här, hundra meter bort, är man i en annan dimension. Ingen kan ha beträtt den här platsen på länge, för jag ser en yoghurtburk av plast, minst tio år gammal. Burkens formgivning avslöjar dess ålder, liksom smaken mango-banan som inte finns på hyllorna just nu.

Trälårar, rostiga tunnor och rester av gammal räls ligger utspridda i gräset. Jag kliver upp på en räls och börjar balansera. Man lurar tiden när man går balansgång, tänker jag. Varje steg innefattar hundra tankar. Efter några meter stegrar sig rälsen och avståndet till marken ökar. Man tvingas måtta sina steg med större precision. Till sist huggs den av: en järnväg rakt ut i tomma intet. 

Sedan ber jag mitt hjärta att inte klippa av den här tråden.

O, jag var där. O, jag tog honom i hand. Aldrig hade jag trott att hjärtat skulle klappra så. Men jag satt ju där, och Jan tre meter ifrån mig. Hans späda gestalt, mindre paddlik än jag föreställt mig, och den krokiga näsan. Det spelar ingen roll, man måste ju älska honom fastän han låter metaforiken få överdrivet stora proportioner. "Jaja, nu drar han den där grejen igen", tänker man. Nu drar han det där med att "antropologi är narratologi". Men det spelar ju ingen roll.

Folk tror att jag är realist, sa han, men jag är romantiker. Pervers romantiker.

A. köpte en Martini Rosso till mig. O tack söta. För att jag fyller år imorgon, tror jag. Och så köpte vi thaimat för en gångs skull. (Jag råkar bo granne med en thairestaurang.) Det var små gröna ärtor i grytan som inte var ärtor. Undrar vad det var för något. Kanske var det knark. Ja, hur som helst är det inte ofta jag köper hämtmat. Visserligen är jag en lyxlirare men jag spenderar inte mycket. Det handlar mest om att köpa diskborstar som matchar skåpluckorna i köket och sådant. 

Poesi verkar vara på tapeten. Eller på skärmen, ska man kanske säga. Hur som helst ligger jag i lä. Fastän jag tagit x antal poäng i litteraturvetenskap. O, det är två skilda saker, säger ni. Ja, för om man ska hänga med i poesidebatten måste man säkert ha poplugg eller så demonstrativt inte ha poplugg och jag har ingetdera. Jag har bara knasiga strumpbyxor ibland men det räknas nog inte. Äsch. Det ska väl kännas, det där med dikt? Det händer att jag går till Frödings grav och när jag står där finns inga glapp mellan mig och dikten. Men det är inget man debatterar om.

Jag skriver era namn på lista efter lista. Som för att åkalla er. Som för att veta vilka jag eventuellt skulle kunna bjuda in till sista kalaset.

Era namn. De flyter ihop till en enda bokstavsrad och jag tänker namn, språk, ord, kött. Jag tänker jag, jag tänker ni, jag tänker kyssar, oändliga kyssar. Man vill ju krylla som ett djur men ingen kommer.

*

Min farfar pratar rosslande ensligspråket. Han vaktade milan och åt palten om he fanns nån. Men farfar, om man har sorg då får man gråta men om man inte. Vars skall man då hän? För inom mig är ju skogarna vida. Och lilla vita skogsstjärna,  man ser na knappt.

Doktor Kosmos senaste skiva är ju jättebra alltså. Uje ger aldrig upp. Nu är han äldre och har barn och sorger i bagaget. Men han har lärt sig ett och annat på kuppen. Idealist javisst. Men jag sätter en ära i att bryta mot principerna. Och det gör nog Uje med.

Jag är rädd att det ska det ska säga stopp igen i mitt bröst. Ska det bli déjà vu, ska det bli knutar på strupen och fladdriga blickar? Nej. För det är annorlunda nu. Jag kan andas.  

Här sitter jag hos mor min och ska strax köra hem till Uppsala med den lilla röda. Vi har varit på kräftskiva. Det vankades vin, barn, familjegnissel och en man i världens största poncho. Under alkoholens inflytande släppte vi loss och bokade biljetter till Dylan i Karlstad också. Det visade sig att J. ska sitta på raden framför oss, och dessutom verkar det som om vi får med oss M. Det blir en roadtrip som heter duga det.

Mina nerver sitter utanpå. Om jag visste hur man petade in dem under skinnet igen.